Idag vågade jag mig på att se den tårdrypande filmen Landet för längesedan med den söta långhalsen Lillefot i huvudrollen. Jag har varit rädd för att se om den här filmen eftersom jag mindes hur jag grät floder efter att ha sett den om barn.

Men inte den här gången! Lillefots breda stockholmsdialekt, den ytterst töntiga Vasstand och mamman som dör till smörigaste musiken komponerad i nutid. Nej, jag blev inte ens tårögd.

Däremot upptäckte jag en ny favoritkaraktär! Tagg. Helt underbar liten dinosaurie med en enda replik:

-MAT!

Pojkvännen drog genast en referens till min katt. Hm.

För att ge en mer objektiv recension till denna dinosaurieklassiker från 1988 så tycker jag att den är lite väl hemsk för små barn. Storyn kantras av övergivna ungar, svält och jordbävningar. Dessutom gråter merparten av karaktärerna med korta intervall genom hela filmen. De lämnas ensamma, gömmer sig från blodtörstiga dinos, balanserar på stenblock i en flod av lava och räddar kompisen Petri ur ett svart gyttjebad. Eländes elände. Om det ska vara en informativ barnfilm om dinosaurieåldern eller bara ännu en tecknad barnfilm i mängden, det vet jag inte. Den har dock sina humoristiska stunder. Som när Tagg yttrar ordet mat med emfas.

Mest intressant var dock att se om en film som man inte sett sedan man var riktigt liten. Ska se om jag vågar ta mig an mina andra två skräckblandade filmupplevelser: Fantasia och Långbens snurriga värld...

Varför 1?
Varför namnge en lovande långfilm till siffran ett?

Ungerska regissören Pater Sparrow vet minsann hur man smiter undan sökspindlarna på Google. En film som kallas för 1 från 2009 är rent av omöjlig att hitta. Visst, en trailer går an, men inte mer än så. Jag är både nyfiken och ytterst angelägen att hitta 1.

...är the Matrix och Lord of The Rings, enligt en kille som gjort en filmanalys på skolarbete.nu

Satt ett tag och försökte samla information till mitt analysarbete om olika cyberpunkfilmer och deras futuristiska teknologier. Jag har tappat räkningen över alla gånger jag kollat på the Matrix. Ändå hittar jag nya detaljer varje gång jag ser den. Kommer ni t.ex. ihåg basprogrammet "Konstruktionen" där Neo ser sin residuala självibild?

The Matrix är bland det coolaste jag vet. Jo, vem det nu än är som tyckte att filmen är hård och cool, samt "en läckerbit ingen får missa", har fullkomligt rätt.

Black Swan kräver att man har en stor kudde att hålla i famnen och kanske även en filt att krypa ihop i. Filmen är obehaglig rakt igenom och är alltså inget man utsätter sig frivilligt för på bio. 

"I realityserien PLAIN JANE så får vi följa "vanliga, tråkiga & lättglömliga" kvinnors förvandling till heta, självsäkra & sexiga pumor! I varje avsnitt så får vi följa en ny tjej som inte bara söker efter en stor förvandling men även en chans att berätta hur de känner för sina hemliga förälskelser.

Brittiska mode-experten Lousie Roe förvandlar varje tjej från topp till tå både fysiskt som psykiskt i en make-over de sent kommer att glömma"

-Woah, sexiga pumor! MTV's senaste satsning är en helskön och underbart pinsam serie avsnitt där stackars nördtjejer tvingas gå i högklackat, utveckla ett självsäkrare jag, ta itu med sina rädslor och slutligen lära sig ragga på killar. Men faller verkligen killar när man frågar om man får känna på deras muskler? Eller går fram till en livvakt och säger: -ANY DROWNERS YET? Hm. Det återstår att se.

Innan de kan börja med "makeovern" i programmet måste den stackars nördtjejen möta sina största fobier. I avsnittet jag såg häromdagen var Clare, tjejen på bilden, tvungen att hålla en orm runt axlarna under en viss tid, eftersom ormar var det värsta hon visste. Bra terapi? Stackarn såg ju ut att avlida! Men när hon klarade det fick hon pengar att köpa kläder för. Aww, gullig belöning i alla fall. MÖT DIN FOBI - FÅ NYA KLÄDER! Jag läste en recension av detta idiotiska program på en annan blogg under rubriken "Plain Jane - Just plain horrific" där det berättades om en annan tjej som fick gräva ut ett presentkort i en burk full av sniglar. Oh dear. Även om man inte ens har fobi för sniglar låter det ju ganska sinnessjukt att dels trycka ner sniglar i en burk (stackars sniglar?) och dessutom köra ner handen i den (iew!)

Har du inget att göra på onsdagkvällar klockan åtta vet du vad som väntar dig på MTV..!

Never Hear Surf Music Again by FREE BLOOD

Afterward he says, they always embrace. The animal digs his sweaty brow into his cheek, and they stand in the dark for an hour, like a sated couple. And of all nonsensical things, I keep thinking about the horse, not the boy. The horse and what he might be trying to do. I keep seeing the huge head, kissing him with its chained mouth, nudging from the metal some desire absolutely irrelevant to fulfilling its bearing or propagating its own kind. What desire could this be? Not to stay a horse any longer, not to remain reigned up forever in those particular genetic strengths. Is it possible that at certain moments, we can not imagine, the horse can add its sufferings together, the nonstop jibs and jabs that are its daily life, and turn them into grief? What use is grief - to a horse. You see, I'm lost.

...

Moments snap together like magnets forged in a chain of shackles. Why? I can trace them, I can even with time pull them apart again. But why at the start were they ever magnetized at all. Why those particular moments of experience and no others, I do not know! And nor does ANY BODY ELSE! And if *I* don't know, if I can *never* know, what am I doing here? I don't mean clinically doing, or socially doing, but fundamentally. These whys, these questions, are fundamental. Yet they have no place in a consulting room. So then do I? Do any of us?

-Tusen tack Jens för att du introducerade mig till Equus. Originalfilmen från 1977 ger ett nytt perspektiv på andligt sökande, normalitet och kärlek. För er som inte sett den rekommenderar jag den varmt.

När jag såg Kick-Ass på bio fick jag en känsla av att ha snortat kokain, kysst mitt livs kärlek, åkt en superhäftig berg-och-dalbana och varit på raveparty. Jag kunde inte sluta le. Min kropp fick en psykisk cocktail av endorfiner, spetsat med adrenalin som gick rätt ut i blodet. Filmen fullkomligt bedövade mig med lycka. För en stund glömde jag bort allt annat. Det var jag och Kick-Ass. Kick-ass och jag. Och från den stunden så älskar jag superhjältar.

 

Jorden skall gå under om två timmar. Men vad gör det när man redan har gjort allt som man vill göra i livet? En äldre japan skryter med att han har rest överallt, ätit den finaste maten och haft flera trekanter. En gång dessutom med en blondin! -Wow. Han har gjort allt. Och nu ska alla dö. Två yngre killar som också vägrat evakuera, stannar kvar i sin stilrena skivbutik lyssnar oroligt på den gamle mannen och försöker motbevisa oddsen i att meteoriten som är på väg skall krascha. När allt är som mest hopplöst börjar de spela upp en gammal låt, Fish Story och inser att musiken skall rädda världen.

Fish Story är en helskön film med många spännande parallella historier som snyggt vävs in i varandra. Skön musik, sköna karaktärer, intressanta sammanträffanden och framförallt kärlek. Detta är en film som andas Japansk filmkonst när den är som bäst. Fish Story for the win!

Inälvor, blod, hjärnsubstans, karga landskap, ljudet av nackar som knäcks, dimma, smuts, helvete, offer, törst, muskler, tystnad, väntan, ovisshet, yxor, svärd och död.

På skrivbordet bredvid laptopen ligger programmet till Göteborgs 33:e filmfestival och lockar med alla sina fantastiska filmer. Filmer som givetvis redan har visats i veckan och som antagligen aldrig kommer komma på "vanlig" bio. Efter att ha kollat igenom diverse trailers på YouTube insåg jag hur mycket vi går miste om. Överallt i välden produceras åtskilliga mästerverk år efter år, men ingenting når de kommersiella biograferna i Sverige. Nej, hit kommer bara Hollywood-produktioner och en och annan Beck-film. Sånt som massan gillar. Sånt som säljer.

Den enda gången på året man har tillgång att se någonting annorlunda och kreativt är under några korta dagar på filmfestivalen. Varje film visas ungefär tre gånger och ofta på udda tider. Blir lite konstigt att ställa klockan på morgonen för att gå på bio före frukost. Eller hålla sig vaken till halv ett på natten för att kunna se Mads Mikkelsen brottas i lera. Biljettpris och festivalpass tillsammans kostar lika mycket som att gå på den "vanliga" bion. Fast på filmfestivalen har man inga bestämda platser och definitivt inga popcorn. Hallå, vilken seriös filmälskare skulle käka popcorn och dricka Cola med sugrör när Tsai Ming-Liangs film Visage visas på duken. Just det.

Vid dessa insikter bestämde jag mig för att göra någonting åt det här.

En egen filmfestival.

Med en fet dator inkopplad till teven och ett USB-minne som rymmer det mesta, kan man spela upp precis vad som helst. Som inträde önskas endast lite godis.

Först ut på min lilla filmfestival visades dokumentären Videocracy. Denna film var mycket tänkvärd och min idylliska bild av ett Italien där alla producerar egen mozarella och rödvin, samt tillverkar egen pasta har rubbats. Välkommen till den mörka sidan av Italien. Ett land där allt som går på tv är styrt av presidentens bästa kompis.  Man blir rädd när man hör att Berlusconi har självutnämnd juridisk immunitet, att jämställdhetsministerna är en före detta showgirl i det populära programmet Levine och hur tv-programmen endast verkar bestå av lättklädda kvinnor som blottar sina bröst. Kändisskap, makt och kvinnor verkar vara allt italienarna är ute efter.
Sevärd om du vill ha allmänbildning, se lite naket, samt bli politiskt engagerad.

Kanal 5s live-sända show med Filip och Fredrik är redan efter två avsnitt TV-historia. Den helt obeskrivliga stämningen av dålig personkemi skär sig likt kletig olja och vatten och infekterar vartenda vardagsrum som har teven igång, världen över. På andra sidan atlanten görs mer eller mindre planerade psykologiska experiment mellan kända amerikaner och svenskar (som på något sätt skiljer sig från mängden) och resultaten blir långa sekvenser av obehag. Ungefär lika påfrestande som att vara overdressed på en middagsbjudning, eller som att bli serverad Snickers som nötallergiker.

Showen får tittarna att svettas i händerna och andas oregelbundet. Det blir så pinsamt att man inte vet om man borde skratta högt eller för evigt sluta att titta på TV.


Thorsten Flinck sitter extremt påtänd i soffan, med äggskalsvit hy, svettigt hår och en högerhand som skakar. Filip och Fredrik ser faktiskt bekymrade ut.

-KNARKAR DU?

Några sekvenser senare gifter sig ett par i samma studio. De vigs av Filip i egen hög person. I bakgrunden skymtar två hyllplan med sprit, Fredrik, Thorsten, publiken och husbandet. Nedanför står deras små barn iklädda halkiga, vita klänningar. Direkt därefter sjunger Björn Skifs Hooked On A Feeling i fel tonart.

Brudparet såg ju i alla fall glada ut. Typ.

SVT hittar på dueller och Petra Mede ber tittarna att ringa och rösta. Åhå, alla pengar går till världens barn. Jovisst, och överskottet till SVT själva. Men vänta lite nu? Är inte just Sveriges Televison finansierat av våra skattepengar? DEN DU!

Då kom jag på det här:

Höj skatten så vi slipper ringa in och rösta på varje bidrag. Genom att göra så kan vi också ta bort deltävlingarna, eftersom de blir överflödiga. Och för att verkligen göra det hela enkelt låter vi staten plocka ut en vinnare!

Bättre än så kan det väl knappast bli?

Och betalar vi ytterligare lite skatt är det verkligen garanterat att det även blir pengar över till världens barn. Jag menar, då behöver man ju inte tvingas välja mellan hela åtta helt fantastiska låtar för att få chansen att göra en god gärning. (Trots att nu BWO's låt var bäst).

Jerry Springer show är ett modernt gladiatorspel med misslyckade personligheter. Personer som knullar runt med både män och kvinnor, både i och utanför släkten. De slåss på scen och drar i varandras hår. Publiken fäktar vilt och skriker Jerry! Jerry! Jerry! Medan han själv på behörigt avstånd står och fnissar.

Showen inleder alltid med 'offret' som berättar sin historia för publiken. Det är samma story om och om igen. Någon annan 'är' med samma person som jag också 'är' med. Jerry vill sedan få bekräftat misstankarna 'so you're sleeping together, right?' Nähä. Vad tror han? Publiken blir nyfikna och eftersom hans oväsentliga kommentarer inte spelar något större roll måste han snabbt som ögat kalla in ytterligare en part.

In kommer då person nummer två -bedragaren. Det resulterar i en vild fight där de skriker åt varandra. Publiken blir nöjda och skrattar och skakar huvudena åt de stackars människorna. Vakter springer upp och håller halvhjärtat fast dem i kläderna.

Jerry är bara den som leder spelet och när alla tröttnat på fighten kommer den avgörande parten in.

Person nummer tre -han/hon/den/det som har gått båda bakom ryggen. Ofta är denna person mycket omedveten om utseendet och publiken brukar fråga hur någon kan tända på någon som han/hon/den/det alls? Då kulminerar showen i ett slags 'yo mama' battle. Spydigast vinner.

Så här fortsätter det. Nya skandaler står på tur och sist i programmet sitter det en drös olyckliga, misslyckade amerikaner som inte har någon moral överhuvudtaget och käftar emot när publiken ställer dumma frågor.

Jerry avslutar då med sina kloka ord om vad som är rätt och riktigt. Och det är här det blir så fel! Han är den lille översittaren som skrattar åt samhällets bottenskikt och talar om för dem hur man bör leva anständigt. Men hur anständig är han själv? Kan han verkligen jämföra prostituerade med börsmäklare och säga saker som att sälja sin kropp är jämbördigt med att sälja sin själ?

Låt oss vända på det hela. Visst är nog alla som deltar i hans show Amerikas Les Miserables, men Jerry Springer är mest tragisk av dem alla.

Jaja, men det är ju bara att zappa. Som sagt!