Ryskt surdegsbröd
Här är lite bilder från mitt senaste brödbak. Det blev ett ryskt rågsurdegsbröd den här gången med bland annat koriander och mörk sirap. Ett rejält bröd må jag säga! Det doftar härligt blommigt och väger över en bra bit över ett kilo!Tänkte snabbt kolla till brödet imorse och sätta det på jäsning i sin form när jag fick syn på rågsurdegen som nästan hade gjort sönder locket på sin glasburk.
Surdegen hade fått sån fart och bubblat så mycket under natten att locket hade poppat upp. Jag börjar bli lite rädd för att den ska rymma. Snart ser man väl bara ett hål i fönsterrutan och ett kladdigt mjölspår på golvet...Nu ligger det färdiga brödet och svalnar. Man ska vänta i ett dygn tills man skär i det, så imorgon blir det surdegsbröd till frukost! Sen håller det sig saftigt i upp till två veckor om man bara lindar in det i en handduk. Lyckas man trots allt inte äta upp det fungerar det säkert även bra som självförsvar.
Uppvaknandet och insikten av en mardröm
Häromdagen vaknade jag med att jag satte andan i halsen, helt dränkt av svett med fuktiga lakan skrynklade mot kroppen. Jag hade just haft min värsta mardröm hittills. Det var massa hemska saker som hände, men det hemskaste av allt var att i min dröm blev min mamma kvinhuggen till döds av ett liten flicka. Jag kunde dessutom få en inblick i detta barns sinne och hon hade en sjuk surrealistisk mix av otäcka bilder i huvudet. Jag var helt utom mig och min mammas väninna höll mig i handen och sa: "Ingen kunde få mig att skratta såsom din mamma". Jag blev så ledsen när jag tänkte på allt roligt min mamma hade haft framför sig i livet. Alla hennes idéer om att sälja handmålat porslin till att gå på glada middagar och umgås med alla hennes vänner.
Lite senare i drömmen ser jag min mamma som ett spöke. Hon tar mig i händerna och vi dansar vals på golvet. Detta utspelade sig i huset där mammas väninna brukade bo. Jag märkte att det inte krävdes någon styrka att förflytta sig på golvet. Men dansen avbröts plötsligt av att mamma sprang fram och slog på den fläckiga tapetserade väggen och skrek hur smutsigt det var i huset. Jag blev åter igen helt förtvivlad och ledsen för att hon stod utom all makt att göra någonting.
Det första jag tänkte på när jag vaknade var hur jag ville ringa mamma och bara höra hennes röst. Att hon levde och mådde bra. Fast ringa halv sju på morgonen hade varit lite konstigt. Jag tänkte då istället på att jag kanske skulle skriva ett långt mail till henne där jag förklarar hur mycket jag tycker om henne. Men när jag hade vaknat till lite mer och min puls hade sjunkit en aning slog det mig plötsligt att det är nu min mamma borde förverkliga sina drömmar. Mamma har under hela livet haft tusen olika idéer och har brunnit för varenda en av dem, men aldrig vågat ta det där steget som innebär att man måste ta en risk. Just där brukar hon backa och vända spår. Efter min mardröm insåg jag att det mönstret nu ska brytas. En sådan talang som min mamma får bara inte gå till spillo. Ingen annans heller för den delen.
När man bara lever en gång är det väl bara ta och satsa? Det är väl i så fall värt risken att inse att det inte fungerade istället för att aldrig ha tagit chansen? Jag tänker på hur meningslöst det kändes i min mardröm när jag tänkte på att min mamma hade det som krävdes men aldrig hann göra någonting av det. Säljare in i själen, med en god smak och ett gott humör. Vad kan gå fel? Jag kan inte låta bli att skriva det här för världen att läsa, för min mamma är en helt fantastisk människa och ni som känner henne bör alla hjälpas åt att ge henne en knuff i rätt riktning. En knuff att våga satsa på sina drömmar.
Lite senare i drömmen ser jag min mamma som ett spöke. Hon tar mig i händerna och vi dansar vals på golvet. Detta utspelade sig i huset där mammas väninna brukade bo. Jag märkte att det inte krävdes någon styrka att förflytta sig på golvet. Men dansen avbröts plötsligt av att mamma sprang fram och slog på den fläckiga tapetserade väggen och skrek hur smutsigt det var i huset. Jag blev åter igen helt förtvivlad och ledsen för att hon stod utom all makt att göra någonting.
Det första jag tänkte på när jag vaknade var hur jag ville ringa mamma och bara höra hennes röst. Att hon levde och mådde bra. Fast ringa halv sju på morgonen hade varit lite konstigt. Jag tänkte då istället på att jag kanske skulle skriva ett långt mail till henne där jag förklarar hur mycket jag tycker om henne. Men när jag hade vaknat till lite mer och min puls hade sjunkit en aning slog det mig plötsligt att det är nu min mamma borde förverkliga sina drömmar. Mamma har under hela livet haft tusen olika idéer och har brunnit för varenda en av dem, men aldrig vågat ta det där steget som innebär att man måste ta en risk. Just där brukar hon backa och vända spår. Efter min mardröm insåg jag att det mönstret nu ska brytas. En sådan talang som min mamma får bara inte gå till spillo. Ingen annans heller för den delen.
När man bara lever en gång är det väl bara ta och satsa? Det är väl i så fall värt risken att inse att det inte fungerade istället för att aldrig ha tagit chansen? Jag tänker på hur meningslöst det kändes i min mardröm när jag tänkte på att min mamma hade det som krävdes men aldrig hann göra någonting av det. Säljare in i själen, med en god smak och ett gott humör. Vad kan gå fel? Jag kan inte låta bli att skriva det här för världen att läsa, för min mamma är en helt fantastisk människa och ni som känner henne bör alla hjälpas åt att ge henne en knuff i rätt riktning. En knuff att våga satsa på sina drömmar.
Kärleken till mina surdegar
Vera Cruz och Malou är två nya karaktärer i mitt liv. Nämligen de två surdegarna som står och bubblar i mitt kök. Vera är baserad på vete och Malou på råg. Vi hade en tidigare surdeg som vi namngav till Anastasia, men hon gick åt till ett ryskt rågbröd som vägde dryga 1,2 kg när det var klart. Lika bra som självförsvar som till studentfrukost. Brödet varade dessutom i två veckor! RUSSIAN BREAD FTW!Jag måste medge att jag är lite förvånad över mig själv när jag sitter och googlar ordet 'surdeg' och hur man ska ta hand om dessa växande små varelser. Jag har legat i soffan och kollat igenom diverse filmer på en mesig kvinna som visar precis vilken konsistens degarna ska ha när man matar dem.
Yes, man matar dem! Hahaha. Det är så himla roligt. Sen jäser de och bubblar. Skruvar man av locket på Vera Cruz kommer en odör som påminner om nail polish remover. Seriöst! Det bildas alkohol och allt möjligt däri. Hade jag ätit en deciliter surdeg skulle jag inte våga köra.
Om detta nya intresse beror på en lång period utan Internet, eller helt enkelt distansen från min mor som inte klarar av ett stökigt kök, det vet jag inte. Men, i skrivande stund har jag testat sjutton bröd i min bok. Jag är lite besatt minst sagt. På jäsning just nu: pumpafröbullar.
Landet för längesedan
Idag vågade jag mig på att se den tårdrypande filmen Landet för längesedan med den söta långhalsen Lillefot i huvudrollen. Jag har varit rädd för att se om den här filmen eftersom jag mindes hur jag grät floder efter att ha sett den om barn.
Men inte den här gången! Lillefots breda stockholmsdialekt, den ytterst töntiga Vasstand och mamman som dör till smörigaste musiken komponerad i nutid. Nej, jag blev inte ens tårögd.
Däremot upptäckte jag en ny favoritkaraktär! Tagg. Helt underbar liten dinosaurie med en enda replik:
-MAT!
Pojkvännen drog genast en referens till min katt. Hm.
För att ge en mer objektiv recension till denna dinosaurieklassiker från 1988 så tycker jag att den är lite väl hemsk för små barn. Storyn kantras av övergivna ungar, svält och jordbävningar. Dessutom gråter merparten av karaktärerna med korta intervall genom hela filmen. De lämnas ensamma, gömmer sig från blodtörstiga dinos, balanserar på stenblock i en flod av lava och räddar kompisen Petri ur ett svart gyttjebad. Eländes elände. Om det ska vara en informativ barnfilm om dinosaurieåldern eller bara ännu en tecknad barnfilm i mängden, det vet jag inte. Den har dock sina humoristiska stunder. Som när Tagg yttrar ordet mat med emfas.
Mest intressant var dock att se om en film som man inte sett sedan man var riktigt liten. Ska se om jag vågar ta mig an mina andra två skräckblandade filmupplevelser: Fantasia och Långbens snurriga värld...
Men inte den här gången! Lillefots breda stockholmsdialekt, den ytterst töntiga Vasstand och mamman som dör till smörigaste musiken komponerad i nutid. Nej, jag blev inte ens tårögd.
Däremot upptäckte jag en ny favoritkaraktär! Tagg. Helt underbar liten dinosaurie med en enda replik:
-MAT!
Pojkvännen drog genast en referens till min katt. Hm.
För att ge en mer objektiv recension till denna dinosaurieklassiker från 1988 så tycker jag att den är lite väl hemsk för små barn. Storyn kantras av övergivna ungar, svält och jordbävningar. Dessutom gråter merparten av karaktärerna med korta intervall genom hela filmen. De lämnas ensamma, gömmer sig från blodtörstiga dinos, balanserar på stenblock i en flod av lava och räddar kompisen Petri ur ett svart gyttjebad. Eländes elände. Om det ska vara en informativ barnfilm om dinosaurieåldern eller bara ännu en tecknad barnfilm i mängden, det vet jag inte. Den har dock sina humoristiska stunder. Som när Tagg yttrar ordet mat med emfas.
Mest intressant var dock att se om en film som man inte sett sedan man var riktigt liten. Ska se om jag vågar ta mig an mina andra två skräckblandade filmupplevelser: Fantasia och Långbens snurriga värld...