Ja, det gick vilt till i Askim i helgen. Efter den alltid så underhållande melodifestivalen zappades det vidare till Party TV. Den (förmodligen?) bulgariska musikkanalen med storheter som bland annat George Hora. Vi frågade oss i soffan om det var ett annorlunda efternamn rapparen i videon hade eller om den lättklädda kvinnan i bredvid honom var horan?

Stämningen kändes efter x antal musikvideos som en get-together á la Östeuropa. När vi trodde att det inte kunde blir mer B zappar vi över till Tiankov TV vilket är det mest B:iga there is. Med Canal Digital tillkommer en hel del överasskningar :D

Det slår mig dock att våra cyniska skämt om Bulgariens TV-kanaler är verklighet. I amerikanska musikvideor sitter pimpar med guldkedkjor och kurviga kvinnor runt halsen, men vi vet att detta bara är en mainstream-regissörs testosterona drömscenario. I Östeuropa däremot är pimpar verklighet. Kvinnorna i dessa videor ser verkligen ut som äkta horor. Eller skall vi kalla dem glädjeflickor? Allt verkar så obehagligt äkta! Till och med miljöerna de vistas i ser inte ut som kulisser. 

-Men för den sakens skull kan man inte låta bli att skratta.

Videon här till höger är sånt som spelas på Tiankov TV DYGNET RUNT. Watch and enjoy!!!

-Stackars Dino!

Kollade i veckan på Landet Brunsås och fick se Erik Haags son Dino tvingas äta lever sexton gånger för att han så småningom skulle vänja sig vid smaken och kanske till slut tycka om det.

Tveksamt... Den sextonde gången fick han lever på reataurang, men drack en klunk Cola efter varje tugga med ursäkten att levern smakade lite torrt.

Hur som helst hamnar jag plötsligt i en liknande situation då jag lovat att dricka upp jasminteet som jag tjatade till mig. Inte visste jag att Yogi-teer innehåller femtio andra smaker också? Det smakar förfärligt. Svartpeppar och laktritsrot. Var är jasminsmaken? Ironiskt innehåller asken sexton påsar te. Nu sitter jag med påse nummer fem. Kommer det smaka gott till slut?

Fortsättning följer...

Jag vet inte hur många gånger jag fått ta en sax och klippa upp överfulla dammsugarpåsar och leta reda på saker som jag lyckats suga upp. Idag var det alt-tangenten på min laptop. Lite lurigt att hitta en 1,5 cm silvrig knapp i de groteska ansamlingarna damm och hår som fanns där. Inte minst med tanke på de komplexa dammsugarpåsarna som tillverkas idag. Visste ni att de består av flera lager? Kanske borde man dissekera saker lite då och då för att få bredare förståelse för vardagens små hjälpmedel. Jag hittade knappen till slut.

"Ni måtte vara en pratlysten fähund. Ingen har bett er om nån förklaring, men ni ger mig en förklaring. Jag fällde ett påstående, jag bad inte om nån förklaring. Ni är en pratlysten fähund, eller hur?"
"Nej överste."
"Nej, överste? Påstår ni att jag ljuger?"
"Nej då, överste."
"Då är ni alltså en pratlysten fähund, eller hur?"
"Nej, överste."
"Försöker ni mocka gräl med mig?"
"Nej, överste."
"Är ni en pratlysten fähund?"
"Nej, överste."
"För fan, ni försöker verkligen mocka gräl med mig! För två cent skulle jag hoppa tvärts över det här stora bordet och slita er stinkande, eländiga kropp i bitar lem för lem."

Jorden skall gå under om två timmar. Men vad gör det när man redan har gjort allt som man vill göra i livet? En äldre japan skryter med att han har rest överallt, ätit den finaste maten och haft flera trekanter. En gång dessutom med en blondin! -Wow. Han har gjort allt. Och nu ska alla dö. Två yngre killar som också vägrat evakuera, stannar kvar i sin stilrena skivbutik lyssnar oroligt på den gamle mannen och försöker motbevisa oddsen i att meteoriten som är på väg skall krascha. När allt är som mest hopplöst börjar de spela upp en gammal låt, Fish Story och inser att musiken skall rädda världen.

Fish Story är en helskön film med många spännande parallella historier som snyggt vävs in i varandra. Skön musik, sköna karaktärer, intressanta sammanträffanden och framförallt kärlek. Detta är en film som andas Japansk filmkonst när den är som bäst. Fish Story for the win!

Inälvor, blod, hjärnsubstans, karga landskap, ljudet av nackar som knäcks, dimma, smuts, helvete, offer, törst, muskler, tystnad, väntan, ovisshet, yxor, svärd och död.

På skrivbordet bredvid laptopen ligger programmet till Göteborgs 33:e filmfestival och lockar med alla sina fantastiska filmer. Filmer som givetvis redan har visats i veckan och som antagligen aldrig kommer komma på "vanlig" bio. Efter att ha kollat igenom diverse trailers på YouTube insåg jag hur mycket vi går miste om. Överallt i välden produceras åtskilliga mästerverk år efter år, men ingenting når de kommersiella biograferna i Sverige. Nej, hit kommer bara Hollywood-produktioner och en och annan Beck-film. Sånt som massan gillar. Sånt som säljer.

Den enda gången på året man har tillgång att se någonting annorlunda och kreativt är under några korta dagar på filmfestivalen. Varje film visas ungefär tre gånger och ofta på udda tider. Blir lite konstigt att ställa klockan på morgonen för att gå på bio före frukost. Eller hålla sig vaken till halv ett på natten för att kunna se Mads Mikkelsen brottas i lera. Biljettpris och festivalpass tillsammans kostar lika mycket som att gå på den "vanliga" bion. Fast på filmfestivalen har man inga bestämda platser och definitivt inga popcorn. Hallå, vilken seriös filmälskare skulle käka popcorn och dricka Cola med sugrör när Tsai Ming-Liangs film Visage visas på duken. Just det.

Vid dessa insikter bestämde jag mig för att göra någonting åt det här.

En egen filmfestival.

Med en fet dator inkopplad till teven och ett USB-minne som rymmer det mesta, kan man spela upp precis vad som helst. Som inträde önskas endast lite godis.

Först ut på min lilla filmfestival visades dokumentären Videocracy. Denna film var mycket tänkvärd och min idylliska bild av ett Italien där alla producerar egen mozarella och rödvin, samt tillverkar egen pasta har rubbats. Välkommen till den mörka sidan av Italien. Ett land där allt som går på tv är styrt av presidentens bästa kompis.  Man blir rädd när man hör att Berlusconi har självutnämnd juridisk immunitet, att jämställdhetsministerna är en före detta showgirl i det populära programmet Levine och hur tv-programmen endast verkar bestå av lättklädda kvinnor som blottar sina bröst. Kändisskap, makt och kvinnor verkar vara allt italienarna är ute efter.
Sevärd om du vill ha allmänbildning, se lite naket, samt bli politiskt engagerad.