Idag vågade jag mig på att se den tårdrypande filmen Landet för längesedan med den söta långhalsen Lillefot i huvudrollen. Jag har varit rädd för att se om den här filmen eftersom jag mindes hur jag grät floder efter att ha sett den om barn.

Men inte den här gången! Lillefots breda stockholmsdialekt, den ytterst töntiga Vasstand och mamman som dör till smörigaste musiken komponerad i nutid. Nej, jag blev inte ens tårögd.

Däremot upptäckte jag en ny favoritkaraktär! Tagg. Helt underbar liten dinosaurie med en enda replik:

-MAT!

Pojkvännen drog genast en referens till min katt. Hm.

För att ge en mer objektiv recension till denna dinosaurieklassiker från 1988 så tycker jag att den är lite väl hemsk för små barn. Storyn kantras av övergivna ungar, svält och jordbävningar. Dessutom gråter merparten av karaktärerna med korta intervall genom hela filmen. De lämnas ensamma, gömmer sig från blodtörstiga dinos, balanserar på stenblock i en flod av lava och räddar kompisen Petri ur ett svart gyttjebad. Eländes elände. Om det ska vara en informativ barnfilm om dinosaurieåldern eller bara ännu en tecknad barnfilm i mängden, det vet jag inte. Den har dock sina humoristiska stunder. Som när Tagg yttrar ordet mat med emfas.

Mest intressant var dock att se om en film som man inte sett sedan man var riktigt liten. Ska se om jag vågar ta mig an mina andra två skräckblandade filmupplevelser: Fantasia och Långbens snurriga värld...