Filmen handlar om Nina Sayers, en ballerina som lyckas få rollen som svandrottningen i en nytolkning av Svansjön. Hon bor hemma hos sin instabila mamma i ett rum som verkar inrett för ett spädbarn. Vi snackar färgen rosa, gosedjur, en töntig speldosa... Mamman i lägenheten vakar över Nina som en hök och sätter en indirekt press att hon måste lyckas med dansen. På jobbet sliter Nina som ett djur för att uppnå perfektion i vartenda steg hon tar. Något som koreografen tycker blir lite väl stelt och för att hon ska mjuka upp sig lite tar han saken i egna händer. Bokstavligen. Nina känner en hård press på alla fronter, vilket utvecklas till en orealistisk paranoia. Det hela blir inte bättre av att hon lider av morbida hallucinationer. Hon förvränger verkligheten och har till slut ingen aning om hur psykisk skadad hon egentligen är.

*SPOILER ALERT* Nina klipper ständigt naglarna och hennes mamma hjälper till med hennes tår. I flera scener ser man den ofräscha nagelsaxen klippa av alldeles för stora bitar och det händer att det klipps alldeles för långt in. Det är mycket blod och många plåster. Nina inbillar sig ständigt om att det rinner blod längs med nagelbandet. Hon har även ett märkligt sår på ryggen som hon tycks klia på. Mamman anklagar henne för detta i alla fall. Efter en viss tid blir huden knottrig som på en avfjädrad fågel och det börjar växa ut små svarta saker. Det visar sig vara små fjädrar. Nina verkar förvandlas till den svarta svanen; den vita svanens onda tvillingsyster.

Personligen lämnade filmen mig lite låg. Den var mycket välgjord och välspelad, men jag kan inte riktigt se poängen med den. En ung ballerina med en extremt snurrig bild av omvärlden hamnar i en ond cirkel för att hon får sitt livs roll. Det är mer eller mindre en ballettversion av The Wrestler. Den känns smutsig och sjukt jobbig. Ska ni se Black Swan trots allt rekommenderar jag som sagt att ni ser den hemma i soffan. Vill ni gå på bio så gå och se 127 timmar istället. Det är grejer det...