Insåg när jag följde min vän Therese till bussen att den där röda ljuspunkten i syd är Jupiter. Jag kände mig lite pirrig, precis som när jag såg kometen Hale-Bopp med kikare för fösta gången när jag var sju år. Sen insåg jag (precis som alltid) att jag inte kan förmå mig att förstå hur stor Jupiter är. Bara i den där fläcken där det stormar får det plats tre och ett halvt jordklot. Senare kontrade sambon med hur stor solen är i jämförelse. Allt är ju relativt.

 

I dag för övrigt, kommenterade en rökande norrlänning att jag fått "trädgårdsfeber" när han såg mig stå med jordiga handskar i föräldrarnas rabatt. Det är sommartid nu och jag vilar sinnet medan jag gräver gropar i jorden för att sätta ner plantor. Det är fascinerande att se till synes döda växter återuppstå ur jorden. Knopparna på körsbärsträden är små sprängladdningar som vill detonera före påsk.

 

I en trädgård känns ens existens inte lika meningslös och jag kan släppa tanken på hur försvinnande liten jag är i jämförelse med allt annat.