När jag var liten älskade jag att bada. Eftersom det är en lyx att fylla badkaret till bredden av varmvatten, kunde jag inte göra detta varje dag. Denna sanning var lite bitter att få höra. Så jag minns en gång som jag försökte spara på varmvatten i små burkar för att kunna använda dem till nästan gång jag skulle bada. Jag tänkte att om jag bara fyller tillräckligt många burkar, kan jag ju bara hälla i dem i badkaret utan att jag behöver tappa upp nytt vatten. Jag började med att fylla ett par burkar med varmvatten från handfatet. Handfatsvattnet var säkert inte lika lyxigt som det från badkarskranen... När jag hade min burk gömde jag undan den och väntade på ett tillfälle då jag skulle bli extra badsugen. Efter några dagar lyfte jag på locket på den mörkblå porslinsburken och stack ner mitt lilla pekfinger. Vattnet var iskallt. Jag minns hur besvikelsen rann över mig och insåg att det inte går att spara på varmvatten i en burk. Mamma upptäckte att jag fyllt burkar med vatten och bad mig hälla ut allt så att det inte skulle växa saker i dem. Besviken hällde jag ut det kalla vattnet igen.

 

Det är lätt att skratta åt hur jag som barn resonerade helt orimligt. Men det slår mig att jag fortfarande har samma konstiga logik. Logiken när det kommer till att spara tid. Jag tänker ofta på hur jag kan tidseffektivisera saker och ting för att få tid över. Utan att inse att tid är någonting som ständigt pågår, liksom varmvatten alltid kommer att svalna i rumstemperatur oavsett hur varmt det var från början. Jag vill ha tid till att göra viktiga saker. Roliga saker. Projekt som jag tänkt på. Fast nu inser jag att den tiden inte går att plocka fram ur en burk. Tiden är någonting man tar sig. Precis som man tar sig ett varmt bad.