"Hjärtat bultade som om det velat brista; häpnaden naglade fast mig på platsen; jag var rädd. 'Fitta' måste vara ett av dessa 'fula ord' som kryllade i ordförrådets slumkvarter och som ett väluppfostrat barn aldrig möter; det var kort och brutalt och ägde ett lågt stående djurs fruktansvärda enkelhet. Jag hade redan gått långt genom att läsa ordet; jag förbjöd mig själv att uttala det, om så vore i en viskning. Jag ville inte att detta vämjeliga kryp som kröp på väggen skulle hoppa in i min mun och förvandlas till en svart fanfar i djupet av min strupe."

-Jean-Paul Sartre (Orden, s. 71)