Det slår mig hur de flesta verkar tycka att olivoljan är så fantastisk. Att den är oumbärlig i all matlagning. Men det tycker inte jag. Olivoljan tål inte särskilt höga temperaturer och smaksätter allt du blandar den med. Den är dyr och går verkligen inte att ersätta det hederliga svenska smöret med. Om man resolut måste steka i olja är det faktiskt väldigt mycket bättre på alla sätt att välja raps.

 

Igår gjorde jag en sås som krävde fem deciliter olivolja(!) med sardeller och vitlök i. Det lät så otroligt gott. Men ärligt talat, när jag verkligen tänker efter så hade det varit väldigt mycket godare med en kall sås med gräddfil eller creme fraiche för att komplettera min matvetesallad och ricottagratäng. Speceillt efter att jag av den höga dosen vitlök och olja mådde dåligt resten av kvällen.

 

Olivoljan är nog i själva verket en symbol för god matlagning. Till det solvarma Italien och Bo Hagströms idyll där alla är glada, äter god mat och tar rejäla klunkar rödvin i den lätta sommarbrisen... Speciellt nu när vårt eget sommarväder verkar utebli? I dessa regnskyar hoppas jag stilla på att måsskiten på fönstret försvinner bort, vilket den nu nästan har gjort.

 

Olivoljan är med andra ord väldigt mycket mer än en simpel ingrediens. Den är ett slags statement. En liten markör för status i köket. Olivolja är utan tvekan mycket aptitligt att ringla över en hemmagjord pizza eller en fräsch caprese. Däremot ställer jag mig skeptisk till hur mycket man använder det i själva matlagningen. Som bas i soppor och såser. När övergår oljan till att vara ett hypat och trendigt medelhavspåfund från att faktiskt bära upp smaken i det du lagar?