När åren går blir minnena mer och mer subjektiva och det man upplevde som någonting bra blir bättre och bättre ju fler detaljer som faller bort och desto mer man kan drömma sig tillbaka till dem.

Efter att ha grävt fram en låda med DV-band från när jag var femton och uppåt inser jag att jag glorifierat så många händelser i mitt liv. Antagligen för jag vet att livet inte går att spola tillbaka som man kan med mina band. Att minnas någonting och sedan se på film hur det faktiskt var, objektivt, utan redigering, blir likt en kalldusch där verklighetens komplexa faktum översköljer en. Minnen är inte alltid sanna. Och de är definitivt inte särskilt pålitliga. Vi gör omedvetet om dem efter våra känslor.

Det var kanske trots allt inte bättre förr. Anledningen till att minnen blir glorifierade är att nuet inte finns kvar. Sånt finns ju ironiskt nog bara på film.