Sitter djupt försjunken i tankar med fin electronica och sippar på whiskey. Försöker värma mina iskalla händer. Det rosa metallicpappret från mina mentos jordgubb och lakrits blänker i det dunkla skenet från lampan. Genom musiken skär ljudet av en klocka på väggen som går för fort. Tiden tycks alltid försvinna och jag lyckas aldrig hitta den igen när den väl är borta.

Varför måste jag mer eller mindre ha en pistol riktad mot tinningen för att kunna prestera någonting?

Först när alla sover och jag är ensam med mina spöken pyser kreativiten upp till ytan. Det är någonting särskilt med ensamheten. Det där totala fokuset i ett omslutande mörker. Helt plötsligt ser man alla tankar klart och tydligt. Det finns inga yttre faktorer som distraherar. Du måste möta dig själv.

Likväl kan man inte undgå det faktum att man måste anpassa sig till alla andra normala människor där ute. De som faktiskt går upp när väckarklockan ringer. De som orkar äta frukost. De som faktiskt knyter skosnörena när de går till bussen. I tid.

Beundransvärt tycker jag. Tänk att slippa springa genvägar genom halvfrusen lera utan att ens ha vaknat och chockartat återfå medvetandet under ett grått snöfall?

Fast ibland tror jag många glömmer bort livet. Hur många värdesätter egentligen en vanlig tisdagkväll? Man programmerar in sina sysslor i samma utsträckning som det autonoma nervsystemet. Allt går på rutin. Du slutar att tänka själv.

Det är när en människa tänker som världen förändras.