Ett citat av Petter Stordalen.

OH MY GOD! VACCINERA ER MOT SVININFLUENSAN NU! REGERINGEN KÖPER IN DOSER TILL ALLA I HELA LANDET! Och lite till. No matter the costs!

Ärligt talat.

Jag har blivit så extremt kritisk till det mesta, så tack och lov slapp jag undan det mystiska N1H1-vaccinet som tydligen orsakat skumma narkolepsianfall hos dem som föll för trycket att spruta in det. De som författar löpsedlar eller skriver oroväckande artiklar i tidningarna är verkligen inga djupa tänkare. Så börja ta reda på saker! Läs mer! Läs olika källor! Och sist men inte minst: tänk själv, om ens bara lite.

Här sitter jag helt full av god mat och lyssnar på Nicki Minaj. Idag blev det vitlöksfrästa tomater och portabellasvamp med ugnsrostade potatisklyftor och bearnaisesås. Och så en Pinot Noir till det. Lever fortfarande det hårda studentlivet.

Många tankar har farit i mitt huvud det senaste. Har inte lyckats fånga någon särskild och utveckla i skrift. Det jag tänker på generellt är:

• Problemen med naturgas
• Individens chanslöshet mot storföretag
• Girigheten som ledde till finanskrisen (gubbar som går på herrklubbar och snortar kokain i N.Y.)
• Vilka godisar jag kan plocka utan gelatin (vattenmeloner! sega fiskar! colanappar!)
• Antalet provsprängningar av atombomber i världen (dryga tvåtusen)
• Laxodlingar och hur dem påverkar miljön (laxen är ett hungrigt rovdjur - ej hållbar utveckling)
• Blyförgiftat delfinkött som säljs i Japan som tonfisk
• Drogernas resa -våldet, människorna och de slutliga pundarna i mitt område
• Inhumana hanteringen av gäss för att få fram gåslever (du vill inte veta)

och slutligen

• Vad kan jag göra?

Jag sitter i soffan och låtsas vara Bräckes svar på Erin Brokovich. Men insikt efter insikt tynger ner mig som maten i min mage. När jag på bussen idag hörde en (extremt bösig) man skrika i telefon åt någon att HON ÄR EN JÄVLA KOSSA, HON ÄR SÅ JÄVLA FUL ATT JAG KAN SPY PÅ HENNE. Och sen något i stil med att DU SKA FÅ ÄTA GRUS. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DIG OCH SLÄNGER DU PÅ LUREN SÅ KOMMER DU FÅ ÅNGRA DIG JÄVLIGT MYCKET, så tänkte jag orden: We're all doomed.

Ärligt talat så är det kanske inte så mycket man kan göra åt världsproblemen. Jag talade på telefon med Jonathan, en kompis som pluggar matematiska programmet på Chalmers, om hans tankegångar kring ämnet. Olyckligt nog så hävdar han att individuella ansträngingar inte kan förändra någonting. Och det är klart. Det räcker att ta en tur runt Nordstan för att inse att antalet stackars obildade människor är för många. De skiter fullständigt i om maten de äter är etisk eller inte. Och även om de hade tänkt tanken så skulle de antagligen ändå inte köpa etiskt för det är alldeles för dyrt. Ekologiska varor kräver prioriteringar eller en fet plånbok. De flesta saknar båda delar.

 

Slutligen handlar ändå allting om pengar. Alla problem jag har funderat på det senaste. Det är så enkelt. Finns det efterfrågan, så finns det alldeles säkert ett utbud. Och där är det verkliga problemet. Men pengar är överlevnad och alla måste göra vad vi kan för att överleva. Även om det handlar om att sälja knark.

 

Däremot om efterfrågan minskar och försvinner, lär utbudet följa samma väg, vilket betyder att det finns en chans för förbättring. Så börja ta ansvar för vad du lägger dina pengar på. När vi lever i ett samhälle där så mycket serveras på fat, tycker jag att man kan lägga den tiden det krävs för att börja ta reda på saker och ting. Du styr världen med din plånbok.

Att det kunde vara så skönt att bara stänga av allting. Att släcka alla lampor, stänga av spisen och datorn. Helt plötsligt blev lägenheten tyst och stämningen behagligt rofylld. Earth Hour, som för min del blev flera earth hours, gav mig en välbehövlig stunds vila från alla måsten. Det som egentligen är en manifestation för miljön blev för mig en stunds vila för kropp och själ. En timme för att smälta alla dagens intryck. Med flera värmeljus tända låg jag och Alexander på min mjuka filt och tittade på det ljus som var kvar av solnedgången. En behaglig blå ton som så småningom gick över i nattens mörker med måne, stjärnor och blinkande flygplan klara för landning.

När man avstår från att använda elektricitet under en liten stund märker man hur allting stannar upp. Man får istället tid för att prata, tid för eftertanke och vila. För det är ju svårt att sätta igång och diska i mörker, forstätta läsa i sin bok eller vad man nu tänkt göra.

Jag tror kanske inte Earth Hour kan förändra världen, men för dem som släcker ner ljuset tror jag att förändringen ligger i att individer kan bli påminda om hur viktigt det är att stanna upp ibland. Jag tänker definitivt ha flera sådana timmar framöver... Earth Hour eller inte.

Följande är ett utdrag av ett mailutskick från 2008, några veckor före nationella provet i Matte C:

"Jag hoppas att ni inte har panik inför provet utan tänker att OM man gör så gott man kan, så kan man inte kräva mer av sig själv...men det är få framgångar som nås utan hårt arbete!"

-Anna Engström 
(inhoppande mattelärare som räddade mig och mitt betyg i sista stund)

En insikt jag just fick. Ärr är ju vad som blir kvar efter att ett sår läkt ihop. Sår kan läka, men inte ärr. De finns kvar där för alltid. Kanske för att påminna? Att de där såren faktiskt fanns på riktigt?

Detta är någonting jag grubblar på både bildligt och bokstavligt. Som metafor får jag inte riktigt ihop det. I det senare fallet funderar jag på om kanske inte små ärr kan försvinna med laser? Eller så får man acceptera och glömma.

När åren går blir minnena mer och mer subjektiva och det man upplevde som någonting bra blir bättre och bättre ju fler detaljer som faller bort och desto mer man kan drömma sig tillbaka till dem.

Efter att ha grävt fram en låda med DV-band från när jag var femton och uppåt inser jag att jag glorifierat så många händelser i mitt liv. Antagligen för jag vet att livet inte går att spola tillbaka som man kan med mina band. Att minnas någonting och sedan se på film hur det faktiskt var, objektivt, utan redigering, blir likt en kalldusch där verklighetens komplexa faktum översköljer en. Minnen är inte alltid sanna. Och de är definitivt inte särskilt pålitliga. Vi gör omedvetet om dem efter våra känslor.

Det var kanske trots allt inte bättre förr. Anledningen till att minnen blir glorifierade är att nuet inte finns kvar. Sånt finns ju ironiskt nog bara på film.

Vinet flödar. Sommarnätterna flyger förbi. Slumrade till vid sjutiden i morse. Har vaknat till igen. Äter godis och lyssnar på musik. Katten sover.

Det verkar alltid vara fest hos mina grannar i området. Och det är så det ska vara. Spontant, roligt och gränsöverskridande. Ja, de galnaste festerna tycks ändå vara med mina föräldrar. Inte för att glömma farmor! Det är så skönt när man ser förbi åldrar och bara har kul tillsammans.

Fortfarande långt kvar på lovet. Läste i en tidning om wabi-sabi när jag fick mina fötter ompysslade idag. Wabi-sabi är en japansk världsåskådning som handlar om att acceptera det föränderliga. Eftersom ingenting är beständigt får man leva i de fina ögonblicken som ges. Till exempel ett glas vitt på grannarnas nybyggda terass. Ett kvällsdopp i havet. Tillfällena i livet när tiden tycks upphöra.

Det var inte så kristet sagt, men efter en två minuters animerad youtube-film där olika himlakroppar jämförs i storlek börjar jag tvivla på meningen med allt igen...
Det finns flera biljoner galaxer där ute och jorden är knappt ett synligt dammkorn i jämförelse. Vi är liksom en liten bakteriehärd som ingen bryr sig om eller ens lägger märke till.

Har just sett en grymt deprimerande film om en kille som skulle fylla 22. Han hade ångest inför födelsedagen eftersom den äldre brodern hängde sig på sin egen 22-årsdag. Oj oj, tänk om det finns samband! Han kanske råkar hänga sig med av ren tvångstanke? Nej, huvudpersonen tar lyckligtvis inte livet av sig. Men han dör dock ändå i terrorattack. 22 år gammal.

Remember Me. För övrigt titeln på den sunkiga dramafilmen med... Robert Pattinson, Lena Olin och Pierce Brosnan.

HOW DO WE GET THROUGH TOMORROW EVERY DAY?
-I DON'T KNOW, BUT WE GET THROUGH IT ANYWAY.
Jamie Woon

Happy Valborg everyone.

PERIOD. PUNKT. SLUT.

När gamla grejer hänger kvar, människor, situationer, you name it -måste man förr eller senare släppa taget om dem.

-Gå vidare för i helvete..!

Allt förändras och det gör även du. Någon gång kommer du till en punkt när du försöker hålla kvar vid någonting som inte längre fungerar. Om det så bara är ett minne. Och vad tjänar det till? Du kan aldrig vrida tillbaka tiden ändå. Sluta bry dig om det som inte är viktigt. Du har väl annat att göra? Annat som faktiskt kräver omtanke?

Jag letade efter mitt passerkort till Dansforum i en fet låda häromdagen. Den där megastora lådan från IKEA som stått gömd i min garderob i flera år. Ni kan ju föreställa er allt som hamnat i den. Så fruktansvärt många minnen! Gamla brev, dagböcker, små lappar, fotografier, kort... jag blev helt överväldigad. Det slog mig hur många människor som försvunnit ur mitt liv. Alla dessa texter till mig. Bilderna på den snygga killen som min kompis hade klippt ut ur sin kalender... Förlåtbreven, avskedsbreven och kärleksbreven. Emotionellt laddade fragment ur mitt liv.

Givetvis hittade jag aldrig passerkortet utan fick städa i ordning allt igen och lämnades blott med en jobbig känsla i magen av att ha djupdykt i min egen historia. Tänk på allt som var... MEN DET ÄR JU BARA SÅÅÅ INAKTUELLT. Livet har gått vidare. Och att det faktiskt är bra. Ska man glida framåt i livet måste man våga säga "piss off" till vissa saker. Man kan inte haka upp sig på ett fucking litet kort någon skrivit och drömma tillbaka till hur allt var förr. Screw it.

SCREWWWWWW ITTTTTT!!! Inse att saker och ting förändras och gå vidare. Titta för fan inte bakåt, då lär du ju inte se vart du är på väg.

Älska, njut de sköna
tingen
Snart i graven vi
försvinner
Njut vart ögonblick du
hinner
Hur det nästa blir,
vet ingen

LORENZO DE' MEDICI

Var precis ute och gick för att rensa mina tankar efter allt plugg. På vägen ner mot viken ser jag den här snygga byggnadsställningen i en vinterdimma med texten: NO PROBLEMS. Ironiskt nog har den ju trillat ner lite. Men visst är det så, det löser sig alltid.

Har precis läst färdigt en 70 sidor lång rapport där stavfelen var väldigt många fler än antalet aha-upplevelser och det gör mig ganska säker på att våra lärare antingen inte läser igenom kurslitteraturen eller inte orkar antstränga sig för att hitta något mer relevant. Vilket betyder att chanserna för att klara tentan imorgon är betydligt större än vad jag tidigare trott. Vågar dock inte tro någonting innan jag skrivit den...

Sitter nu instängd i ett rum som doftar körsbärscola, espresso och armani, samtidigt som jag leker med en markeringspenna med flytande blå vätska. Ska nu fortsätta under rubriken "Levers to stimulate emergence". Tack och lov är de engelska artiklarna väldigt smarta. Som en gästföreläsare nämnde: Du läser ju för att bli smartare.

Här kommer för övrigt ett exempel på ett citat från en artikel som är väl formulerat:

Byt ut social organization till vad som helst och du kan tillämpa kunskapen på allt. Typ, som i Matrix: There is no spoon. Med andra ord, din inställning formar verkligheten. Därav vikten i att det alltid löser sig.

Encouraging reality reconstruction! -No problems.

Jag vaknade supertrött av väckarklockan efter att ha varit på LAN-party med världens bästa vänner och tvingar mig upp ur sängen för att gå på begravning. I det här vädret. Två plusgrader, is och spöregn.

Endast iförd klänning, klackar och tunna strumpbyxor gick jag i backen upp till kyrkan och höll på att både halka och frysa ihjäl på vägen dit. Mitt hår var helt genomdränkt när jag gick in och jag kunde inte se mer deprimerad ut. En skål Cheerios med låglaktosmjölk var inte tillräckligt för att hålla varken humöret eller energin uppe på en begravning på en gudsförgäten ö. Fotö rättare bestämt, världens ände. Regnet smattrade på rutan och allt var grått.

Där på den hårda bänken tänker jag på allt möjligt och inser hur otroligt tråkigt jag har. Måste begravningar vara så tråkiga? Så tråkig musik? Tråkig inställning? Först när man dör blir det bra. Hemma hos Gud. Livet är ju bara en förbereldelse för att komma till himlen igen.

Eller?

Titt som tätt blir man påmind om att man "bara vandrar på jorden ett kort tag" och man kanske inser vad som gör det korta taget lite roligare att leva. Men inte är väl poängen att vänta ut livet för att eventuellt nå en ny dimension? Livet är trots allt inte Unreal Tournament. Inte heller Archlord, star- eller warcraft. Döden IRL är rätt så slutgiltig. Glöm pånyttfödelse! Du har bara en chans.

Så ta den chansen och gör det till det bästa du kan, för du vet aldrig när någon kommer och pwnar ditt huvud. Livet är The Real Tournament, så kämpa hårt killar. Det är nu det gäller...