Jag vaknade supertrött av väckarklockan efter att ha varit på LAN-party med världens bästa vänner och tvingar mig upp ur sängen för att gå på begravning. I det här vädret. Två plusgrader, is och spöregn.

Endast iförd klänning, klackar och tunna strumpbyxor gick jag i backen upp till kyrkan och höll på att både halka och frysa ihjäl på vägen dit. Mitt hår var helt genomdränkt när jag gick in och jag kunde inte se mer deprimerad ut. En skål Cheerios med låglaktosmjölk var inte tillräckligt för att hålla varken humöret eller energin uppe på en begravning på en gudsförgäten ö. Fotö rättare bestämt, världens ände. Regnet smattrade på rutan och allt var grått.

Där på den hårda bänken tänker jag på allt möjligt och inser hur otroligt tråkigt jag har. Måste begravningar vara så tråkiga? Så tråkig musik? Tråkig inställning? Först när man dör blir det bra. Hemma hos Gud. Livet är ju bara en förbereldelse för att komma till himlen igen.

Eller?

Titt som tätt blir man påmind om att man "bara vandrar på jorden ett kort tag" och man kanske inser vad som gör det korta taget lite roligare att leva. Men inte är väl poängen att vänta ut livet för att eventuellt nå en ny dimension? Livet är trots allt inte Unreal Tournament. Inte heller Archlord, star- eller warcraft. Döden IRL är rätt så slutgiltig. Glöm pånyttfödelse! Du har bara en chans.

Så ta den chansen och gör det till det bästa du kan, för du vet aldrig när någon kommer och pwnar ditt huvud. Livet är The Real Tournament, så kämpa hårt killar. Det är nu det gäller...