Nu har filmfestivalen i Göteborg dragit i gång för 34:e gången! Woah. Givetvis var jag ute illa kvickt för att fixa biljetter till alla coola filmer. Först ut var Danny Boyle's 127 Hours.

Kom just hem från denna fruktansvärda upplevelse på Draken. Salongen kändes seriöst som 30° varm!? Det förstärkte på sätt och vis filmens ångestfyllda ökenäventyr, där huvudpersonen Aron lyckas hoppa på en lös sten som låser fast hans högerarm i en ravin. Fast i öknen med en mp3-spelare, en vattenflaska, en kass kniv (made in china) och lite annat smått och gott... en kamera som han underhåller sig med i de tröstlösa och helvetiska 127 timmarna.

Som de flesta redan avslöjat för mig innan jag ens fick se filmen... *SPOILER ALERT* så slutar filmen med att han bokstavligt talat skär av den del av armen som fastnat under stenen. Det tar sin tid. Han inser ju att man har rätt så kraftiga ben i armen, så han börjar med att knäcka alla ben så att han kan hacka bort huden och köttet med den slöa kniven. En bit in i armen upptäcker han nervtrådarna och samtidigt som han sågar sig igenom dem kommer det rent fruktansvärda ljud i biosalongen. De påminner om kraftigt white noise upphöjt till 10.

Samtidigt försöker jag kämpa mot värmen som vill kväva mig och stundvis faller delar av hörseln bort. Precis som innan man svimmar. Och det är ju väldigt smidigt att svimma i mitten på salong Draken. Inte alls ett folkhav som omringar mig på alla sidor... nejdå... *ta bara ännu ett djupt andetag*. Huvudet värkte och det var som om jag hade bomull i öronen. Denna härliga känsla av en inledande panik för att inte svimma till bakgrunden av en bioduk med en kille som dränkt i blod amputerar sin arm.

Egentligen var det inte så mycket mer som hände i filmen, utöver Arons fragmentariska tillbakablickar på sitt vilda liv och hallucinationer av anhöriga. Trots detta tycker jag Boyle har gjort en riktigt bra jobb. Det är en otroligt snygg film med helskön musik och starka karaktärer. Var beredd på action och brutal äkta panik.