Allt är lite mystiskt med de här bilderna. Det faktum att det råkar vara en bild jag snott från nätet på en klasskompis som jag börjat måla av. Men det är hur man än vänder och vrider på det, ett riktigt coolt foto som jag inte kunde låta bli att ha som förlaga.

Jag är inne i ett slags upplysningsperiod i mitt liv och kan knappt sluta leta efter ny kunskap. Så otroligt mycket jag inte visste! Det senaste jag lärt mig rör badrumsartiklar och kosmetika. Jag inser att jag knappt behöver en tiondel av vad jag fyllt skåpet med. Därför går jag i omgångar slänger saker som jag tidigare satt värde i. Alla små burkar, flaskor och tuber känns helt överväldigande. Den där meningslösa ögonkrämen från Clinique, ett härsket läppstift från MAC, petroleum-produkterna, nagellacken, min gamla parfym som jag sparat för att jag tyckt flaskan var fin... Allt ner i soporna.

 

Nu ska jag bara behålla det allra nödvändigaste. Ett läckert spartanskt innehåll i badrumsskåpet med så rena produkter som möjligt och som går åt.

 

Om du inte förstår grejen kan du se grafiken som sammanfattar de 515 kemikalier kvinnor använder varje dag:

 

 

Ett citat jag kom över idag. Och det stämmer ju så bra! Lägg bara dina pengar på det du stödjer.

Fejkad mat, giftiga kläder, fattigdom, sociala orättvisor, miljöförstöring och krig.

Ignoranta dumma samhällsutveckling. Börja ta ansvar!

I min mailkorg hittade jag min vän Sophias recept på limetårta som jag prövade att göra till idag. Resultatet blev enastående och med en sötsyrlig eftersmak av lime känner jag att jag måste dela detta fantastiska recept till världen.

 

här kommer recept
LIMETÅRTAN

 

pajskal:
3 dl vetemjöl
3/4 dl socker
1 rågad tsk vaniljsocker
175 g rumsvarmt smör
Arbeta snabbt ihop degen. Platta ut den i en pajform, gärna med löstagbar botten.
Grädda i 200 grader, 12-15 min.
Riv under tiden 2-3 msk limeskal och pressa limefrukterna.

 

fyllning:
3 ägg
2 1/2 dl socker
2 msk rivet limeskal
1 dl pressad limesaft (ca 4 lime)
5 msk vetemjöl

 

Vispa ägg och socker pösigt. tillsätt den pressade limesaften, skalet och vetemjölet. Häll i pajskalet. Grädda 12
min.

 

siktas över:
1 dl florsocker
gärna tunt rispat limeskal

 

Kakan ska vara lös i mitten när man tar ut den ur ugnen.
Sikta över generöst med florsocker. Konsistensen blir perfekt när den fått stå i 4-5 h, eller till nästa dag. Då kan
man dekorera med lite limeskal.
SLUT. Happy End.

I bakhuvudet har jag länge vetat att det är något lurt med de stora räkorna på sushin. Verkligheten är dock bistrare än jag kunnat ana. Onda räkor säger jag bara! Jag ska för övrigt uppmana de sushirestauranger jag köper från att ta bort räkan från menyn. Det ska bli riktigt intressant att se om direkt kundpåverkan kan förändra världen i en liten, men ack så betydelsefull riktning.

 

Det finns de kvinnor som älskar att knyta rosetter kring allt de ser. Som min mamma till exempel. Jag har länge tänkt att detta är ett sätt att ombona och mjuka upp omgivingen. Kanske rent av verkligheten. En teori har jag fått bekräftad många gånger. När allt verkar grått och trist verkra en rosett av spetsband inge någon form av tröst.

 

Min syster höll diskret på att knyta upp en rosett kring locket på mammas glasskål när hon sa att det kändes som om rosetten satt runt halsen på henne. I den stunden insåg jag att rosetterna i själva verket är en form av kontroll.

Jag gick runt i tankar om olika sätt att klä sig när en kvinna plötsligt säger något till mig. Min initiala tanke var att hon skulle fråga om vägen, men hon gav mig bara ett ihopvikt blad med bilder på ett tecknat leende par på en äng bland älgar och stora pumpor. Ännu ett budskap från Jehovas Vittnen. Jag hann knappt uppfatta vad som hände innan jag såg kvinnan och hennes kollega fortsätta färden mot någon dörr att knacka på. Ironiskt nog gick jag förbi dem utanför Svenska Kyrkan. När jag sedan såg dem på håll var det uppenbart att de var Jehovas. Kjollängden slår nämligen aldrig fel. Alltid ordentligt nedanför knäna.

 

 

Jag stod frysande på stan igår och väntade på bussen hem när jag insåg att alla tjejer, liksom jag själv, går runt i tajta jeans. Såpass tajta att ingen luft kan passera mellan tyget och huden. Inte konstigt att man fryser. Men hur hade vi klätt oss i mitt dystopiska tankeexperiment? Inte i tajta jeans i alla fall. Kanske i slitstarka byxor i ofärgad bomull? Inte heller hade vi haft klackar på skorna. Nej, vi hade antagligen gått runt i fotriktiga, grova kängor som värmt våra fötter och skyddat oss från väta. Dessa skor skulle vi kunna ha i många år.

 

Ju mer man funderar på saken, desto mer inser man hur konstigt vi klär oss idag. Vad är meningen med alla dessa skira tyger som varken håller eller värmer? Jag har köpt otaliga kläder genom åren som gått sönder efter knappt ett år. Jeans som spruckit, linnen som fått hål, t-shirts som vridit sig efter en enda tvätt... Det är tusentals kronor som jag kastat på ingenting. I min garderob har jag två sektioner. En sektion med kläder jag har när jag går ut och en sektion med kläder som jag har när jag bara ska vara hemma, eller när jag ska måla. Den senare sektionen har på senare tid vuxit sig skrämmande stor. Där hamnar alla de plagg som an okänd anledning inte håller. Varför blir det så?

 

Tänk om man istället hade en baskollektion med plagg som var tänkta att faktiskt fungera. Som ett slags civil uniform. Det klingar förvisso lite Sovjet över det hela, men jag tycker ändå tanken är rolig. Speciellt när man ser hur ohållbart modet är idag.