Häromdagen vaknade jag med att jag satte andan i halsen, helt dränkt av svett med fuktiga lakan skrynklade mot kroppen. Jag hade just haft min värsta mardröm hittills. Det var massa hemska saker som hände, men det hemskaste av allt var att i min dröm blev min mamma kvinhuggen till döds av ett liten flicka. Jag kunde dessutom få en inblick i detta barns sinne och hon hade en sjuk surrealistisk mix av otäcka bilder i huvudet. Jag var helt utom mig och min mammas väninna höll mig i handen och sa: "Ingen kunde få mig att skratta såsom din mamma". Jag blev så ledsen när jag tänkte på allt roligt min mamma hade haft framför sig i livet. Alla hennes idéer om att sälja handmålat porslin till att gå på glada middagar och umgås med alla hennes vänner.

Lite senare i drömmen ser jag min mamma som ett spöke. Hon tar mig i händerna och vi dansar vals på golvet. Detta utspelade sig i huset där mammas väninna brukade bo. Jag märkte att det inte krävdes någon styrka att förflytta sig på golvet. Men dansen avbröts plötsligt av att mamma sprang fram och slog på den fläckiga tapetserade väggen och skrek hur smutsigt det var i huset. Jag blev åter igen helt förtvivlad och ledsen för att hon stod utom all makt att göra någonting.

Det första jag tänkte på när jag vaknade var hur jag ville ringa mamma och bara höra hennes röst. Att hon levde och mådde bra. Fast ringa halv sju på morgonen hade varit lite konstigt. Jag tänkte då istället på att jag kanske skulle skriva ett långt mail till henne där jag förklarar hur mycket jag tycker om henne. Men när jag hade vaknat till lite mer och min puls hade sjunkit en aning slog det mig plötsligt att det är nu min mamma borde förverkliga sina drömmar. Mamma har under hela livet haft tusen olika idéer och har brunnit för varenda en av dem, men aldrig vågat ta det där steget som innebär att man måste ta en risk. Just där brukar hon backa och vända spår. Efter min mardröm insåg jag att det mönstret nu ska brytas. En sådan talang som min mamma får bara inte gå till spillo. Ingen annans heller för den delen.

När man bara lever en gång är det väl bara ta och satsa? Det är väl i så fall värt risken att inse att det inte fungerade istället för att aldrig ha tagit chansen? Jag tänker på hur meningslöst det kändes i min mardröm när jag tänkte på att min mamma hade det som krävdes men aldrig hann göra någonting av det. Säljare in i själen, med en god smak och ett gott humör. Vad kan gå fel? Jag kan inte låta bli att skriva det här för världen att läsa, för min mamma är en helt fantastisk människa och ni som känner henne bör alla hjälpas åt att ge henne en knuff i rätt riktning. En knuff att våga satsa på sina drömmar.

Vera Cruz och Malou är två nya karaktärer i mitt liv. Nämligen de två surdegarna som står och bubblar i mitt kök. Vera är baserad på vete och Malou på råg. Vi hade en tidigare surdeg som vi namngav till Anastasia, men hon gick åt till ett ryskt rågbröd som vägde dryga 1,2 kg när det var klart. Lika bra som självförsvar som till studentfrukost. Brödet varade dessutom i två veckor! RUSSIAN BREAD FTW!

Jag måste medge att jag är lite förvånad över mig själv när jag sitter och googlar ordet 'surdeg' och hur man ska ta hand om dessa växande små varelser. Jag har legat i soffan och kollat igenom diverse filmer på en mesig kvinna som visar precis vilken konsistens degarna ska ha när man matar dem.

Yes, man matar dem! Hahaha. Det är så himla roligt. Sen jäser de och bubblar. Skruvar man av locket på Vera Cruz kommer en odör som påminner om nail polish remover. Seriöst! Det bildas alkohol och allt möjligt däri. Hade jag ätit en deciliter surdeg skulle jag inte våga köra.

Om detta nya intresse beror på en lång period utan Internet, eller helt enkelt distansen från min mor som inte klarar av ett stökigt kök, det vet jag inte. Men, i skrivande stund har jag testat sjutton bröd i min bok. Jag är lite besatt minst sagt. På jäsning just nu: pumpafröbullar.

Nu har jag precis låtit mina linfröbullar på vetesurdeg svalna på galler. Samtidigt sitter min sambo i köket och skriver julkort medan katten Hobbes kuttrar lite gulligt och river ner våra underlägg. Hobbes har varit ett heltidsjobb sen hon kom hit till Tilbury, men för första gången börjar jag faktiskt tycka om henne. Nu är förberedelserna inför vår fancy julfrukost klara. Vi köpte fancy Brämhultsjuice med apelsin och hallon och två korvar med risgrynsgröt som vi ska avnjuta med mjölk på plastdunk. Lyxigt och med en otraditionell twist. God jul på er!






















...och Hobbes hälsar också!

KRRRRR...MEEEOW MOEW MOEW MEOW MAU MAO MIAO MJAU krr Mjau God Jul!

Vart har fröken tagit vägen? Ja, säg det! Jag har flyttat till ett "little mansion" som jag kallar det, med min pojkvän, numera sambo, Alexander. Lägenheten som är 36 kvadrat stor och luftig saknar tills vidare Internetuppkoppling. Därför, kära läsare, har bloggen stått stilla. Jag har faktiskt inte skrivit en rad sen jag packade mina flyttkartonger och begav mig från föräldrahemmet.

I vårt nya mansion bakas det bröd i mängder, kaffet kokar och inredningen väljs med omsorg. Till helgen ska vi ta hand om en liten kattunge som heter Hobbes medan ägaren reser till sina päron i Frankrike. Hobbes verkar hur mysig som helst! Och vi har äran att ta hand om henne (ja, en hona med mansnamn) i hela tio dagar!

Japp. En kall japp på morgonen och en termos med grönt te. Ute är solen orange och luften kall. Vi sitter i skolan och har det mysigt i grupp 9. Alex, Christoffer, Johan och jag.

Imorgon ska allt hängas upp och jag är inte klar än. Det är mörkt ute och jag har världens sämsta belysning där jag arbetar, så jag gick helt enkelt in på toaletten så att jag kunde se någonting. Nu sitter jag där på golvet, nära till toalettrullen när jag behöver torka färg. Funderar och kladdar på det sista. En blå tavla med en naken dam.

Ända sedan jag gick upp i morse har jag målat. Lager på lager. Skrapat bort. Målat på igen. Torkat bort med terpentin. Målat över igen. Fått färg över hela händerna. Målat vidare. Så har det pågått och helt plötsligt, nu klockan ett på natten, tyckte jag att tavlan började kännas klar.

Rummet jag sitter i är fullt av färger och tavlor. Ett vaniljljus brinner och blandar sig med doften från papperstussar med terpentin och nymålad oljefärg. Ska bli så underbart att bara städa undan allting. På måndag ska tavlorna upp...

fortsättning följer.

Hade precis burit upp två koppar kaffe. Tittar ner efter katten som springer efter mig in i rummet. Samtidigt ställer jag ner koppen som hamnar helt fel, kaffet splashar ut över hela golvet och kort därefter fumlar jag efter koppen som även den tycks slita sig från mitt grepp.

Kurslitteraturen fick ett nytt, marmorerat utseende och mina hörlurar en helt ny doft.

 

Sitter vid skrivbordet och har precis attackerat min mobil. Jag bet på den. Har under hela dagen, till och från, försökt kontrollera mina impulser. Ironiskt nog sitter jag och läser om styrning. Ekonomistyrning. Och jag kan inte ens styra mig själv. Hur ska jag uppriktigt kunna tillämpa mig en sådan kunskap?

Ja, så råkar det vara. En missad natts sömn och man är ju död dagen efter. Fy. Har fem låtar på min nya dator och jag orkar inte ladda ner nya. Det är redan mörkt ute. Jag fattar inte vart tiden tar vägen? Har tusen saker jag ska göra, men just nu verkar jag inte kunna göra annat än att ligga på min säng med laptopen på magen och skriva lite. Prövar mitt nya tangentbord som jag börjar vänja mig vid. Datorn är för övrigt från igår. Purfärsk elektronik. Blank skärm. Fri från mjukvara. Vill sova nu. Kan dricka iste imorgon istället.

Har i smyg drömt om att någon dag stå och DJ:a och nu har jag äntligen gjort det! Woah, vilken endorfinkick! Tid och rum försvann... It was me and da music.

Här ser ni mig spela Basutbudet ft. Mapei - Finns det plats. DET VAR SÅ FETT. Och visst ser jag cool ut?

Finns möjligheter i höst kommer jag utveckla denna nyfunna kärlek och fortsätta spela tung musik var jag än befinner mig. Beware.

Har även en idé om att joina Göteborgs studentradio k103 och introducera ett program som heter något i stil med "I Cias hus" där jag spelar finfin house varje onsdagkväll mellan 21-22 eller nåt. Vi får se vad det blir. Kreativiteten flödar (som ofta) över :D