Valhalla Rising

Inälvor, blod, hjärnsubstans, karga landskap, ljudet av nackar som knäcks, dimma, smuts, helvete, offer, törst, muskler, tystnad, väntan, ovisshet, yxor, svärd och död.

En mardrömslik stämning spred sig genom salongen på Draken. Huvudvärken kom sakta krypande. Ljudet av alla obehagliga våldscener var onaturligt genomträngande.

Under filmens gång fanns endast ett ord i mitt huvud: Rå. Allt var rått. Vädret, människorna, stämningen, landskapen... rått, rått och ännu mer rått. Rysningar går längs med ryggraden. Obehagliga känslor när ögonlocken stängs.

Valhalla Rising är en film som känns.

Hörde någonstans att vikingar var "den nya trenden" efter vampyrerna - Kan bli intressant!



Kram kram!



PS. Jag tyckte varken "valhalla" eller "rising" hade så jättemycket att göra med filmens handling, så ett mindre missvisande filmnamn hade i min mening varit önskvärt. "Tystlåtna machomän gör saker tillsammans" typ.

Så... Var den bra? Jag trodde du gillade filmer som kändes, men denna kanske blev för mycket?

Jo, den blev för mycket. Men den var ju inte dålig för det. Kan bara inte se i vilket sammanhang den här filmen skulle passa? Knappt att den funkade på bio. Ännu mindre att man vill se den hemma med lite popcorn :P