Jag kom precis hem efter att ha legat på en halvrutten träbänk utanför Shellmacken och hört min vän Anders spela blockflöjt och munspel och berättat historien om Bonnie och Clyde.

Det är intressant hur jag alltid hamnar i smått surrealistiska situationer.

Av någon anledning fick jag för mig att fota detta tillfälle och fick till en riktigt otäck bild på mig själv. Anders kommenterade att jag såg ut som någonting man hittar på Vilnius bakgator...

...det kunde dock varit värre, sa han efter en stund. -Det kunde varit Minsk.

Stämningen kunde inte bli mer skum, så jag passade på att berätta om mina Lindy Hop-äventyr med Jonas. Vi hade nämligen varit och dansat på Liseberg några timmar innan. Hur som helst så var det ett steg man skulle utföra där jag skulle försöka vara stel som en pinne och luta mig mot Jonas, medan han böjde sig snett nedåt. Mycket tjusigt om man lyckades klara detta. Lite längre fram står ett annat par och dansar och kvinnan säger att sin förare skall hålla upp en 65 kg tung pinne. Då min vikt är betydligt mindre viskade jag till Jonas att hans pinne inte väger så mycket. Han hör emellertid inte vad jag säger och jag upprepar "din pinne väger inte så mycket".

Jag insåg hur fel det lät när jag såg hans undrande blick.

Anders viftade glatt med sin flöjt och jag frågade "... och hur mycket väger din pinne?"

"ca 200 gram".