Efter att ha tittat på svenska Idol varje kväll, har man sett en och annan som kan sjunga. Men det är ju som att få en deja vu om och om igen, när man ser en sextonårig smal blondin som weilar oavbrutet. Och det där skriket när de springer ut med guldbiljetten i handen. Glädjetårarna. Blickarna. "Jag ska till Stockholm!"
-Vilken grej.

Då kom jag att tänka på Kim Gordon. Hon bara gör sin grej. Och det blir så jävla bra. Jag beundrar henne verkligen. Det är precis som om hon inte bryr sig om vad någon annan tycker om tonerna som kommer från hennes läppar. Vad vet jag. Men det är verkligen då det blir som bäst. När man hör personligheten och känner känslan av vad som förmedlas. Ångesten, glädjen eller ilskan. Sak samma, så länge man som passiv åhörare ryser till varje stavelse.

Kim Gordon är bra på det där med känslor. För utöver sången är hon både konstnärinna och skådespelerska. Tavlorna som hängt hela sommaren i Malmö Konsthall är så sjukt inspirerande, för de utstrålar också en känsla av strunta i vad som anses vara normen för konst. Lite I don't care över det hela, vilket gör mig så lättat på något sätt. Motsatsen till pretentiöst. Shit yeah.

Men det som inspirerar mig mest av allt är att hon är född 1953 och rockar lika hårt som när Sonic Youth formades vid tidigt 80-tal. Livet tar liksom inte slut efter sexton. Oavsett vad gallringen i svenska Idol verkar tycka.