Ja, denna omtalade bal.

• Socitetshuset på Marstrand
• 800 SEK inträde
• En vacker klänning
• En avancerad håruppsättning
• Bordsplacering

Argument för: Maten

Motargument: Klasskompisarna

What fucking ever.

I tre år har jag genomlidit gymnasiet och nu bjuds jag på bal med mina livs fiender. De ignorerande brudarna med blont hår. Hunkarna med playboyring på fingret och D&G jeans. Visst hade man sett fram emot att köpa den där Karen Millen-klänningen och ett par matchande skor. Låta Salon Victor lägga upp håret och sminka sig med en mascara svartare än mörkret självt. Men vad gör det om jag lyser starkare än polstjärnan? Ingenting. Nej, just det, absolut ingenting. Jag är ett spöke på skolan. Det är som jag vore en genomskinlig tunn dimma. Osynlig och tyst. Hur kan man annars föklara att man lyckats undvika ett 'hej' från klasskompisar som trängs mitt emot en på bussen? Eller när man varje dag går förbi någon i klassen och ögonen på den förbipasserande stirrar rakt igenom en? Eller varför inte när man sätter sig först i klassrummet och upptäcker att hela klassen har kommit, men att bänkraden man satte sig på förblivit tom?