Idag publicerade jag äntligen hemsidan jag gjort till tandläkarpraktiken: adrianochleike.se Den blev så positivt mottagen att jag fann ena tandläkaren hoppa jämfota på golvet! Jag känner mig stolt och hedrad över att ha fått hjälpa de här underbara kvinnorna. Adrian och Leike med tandsköterskor är definitivt några man inte behöver vara rädd för!

 

 

 

Jag vill bara rensa och städa. Ge bort saker. Damma av och sortera. Sen jag var liten har jag alltid samlat på mig saker och sett ett värde i att äga dem. Flera hyllplan i köket är fulla med handgjorda koppar från Italien, franska champagneglas och vackra glasburkar. Men nu börjar jag mer och mer känna hur överflödigt det är. Så mycket jag inte använder. Hur ofta dricker jag egentligen champagne? Kanske på nyårsafton och hemma hos mamma och pappa när de firar bröllopsdag, vilket är sker en gång om året. Glasen har mot min vilja blivit de där vackra finglasen som aldrig används och som samlar damm i skåpet bakom mina Corn Flakes, för där är det enda ställe de får plats.

 

Fast det är ju inga problem. Glas och porslin är ändå användbart och håller så länger du inte tappar något i golvet. Det jag däremot börjat bli mer och mer fundersam över är alla andra prylar som bara tar plats. Vad ska jag ha min samling DVD-skivor till när jag aldrig kollar på dem? En trave mediokra pocketböcker från min gymnasietid? Prydnadskuddarna jag lagt i förrådet? IKEA-ramarna med billiga vykort i?

 

Jag tror alla samlar på sig för mycket. För många saker, för mycket kläder, för mycket mat i kassen på väg hem från ICA, för mycket information, för mycket av allting och så mycket av våra pengar som går till sånt vi inte behöver. Och anledningen till att man köper så mycket nytt är för att det mesta som säljs idag är av så usel kvalitet att det inte håller längre än till nästa mode, samt spetsas med överlistig marknadsföring. Philadelphia och choklad! Jag förstod aldrig skämtet.

 

Framöver ska jag verkligen försöka att bara göra inköp som är antingen absolut nödvändiga, eller göra hållbara investeringar. Aldrig mer slit och släng från HM! Aldrig mer impulsköp från Åhléns City! Det räcker nu.

Varje dag skrivs det i tidningarna om hur nära vi är en global katastrof. En katastrof för både människor och miljö med över fyra graders temperaturökning, fler stormar, översvämningar, torka, svält och värmeböljor. Men samtidigt är det ingen som vet hur vi ska göra och vi bara fortsätter att konsumera och släppa ut växthusgaser. Ta bara en liten tur in i Nordstan så förstår ni vad jag menar. Efter fem minuter med alla blinkande lampor och tusentals människor som hysteriskt handlar julklappar sedan slutet av oktober kan man inte annat än att få lite ångest.

 

 

Jag undrar egentligen vad det är jag försöker köpa... Är det vackra ord? Eller är det kräm? Det känns omöjligt att få objektiva bedömningar utav en så banal sak som en vanlig dagkräm. Men jag faller för den fantastiska marknadsföring de paketeras med och det slår mig hur jag nästan tror på allt som står om naturliga råvaror, aromatiska oljor och hur krämen ifråga ger dig en välnärd hy med lyster.

 

Samtidigt förstår jag att allt det jag läst bara är ord. Det jag kommer gå och köpa är alltså en förhoppning. En införlivad förhoppning precis som med allt annat som omtalats med ord som det går att tro på. Är det så religion fungerar? Som politisk marknadsföring?

 

 

 

Igår begav jag mig ut på stan för att införskaffa nya kläder. -Det var lättare sagt än gjort. När jag gick runt i butiker kunde jag på håll se flera tänkbara plagg att köpa, men när jag kom närmare såg jag den undermåliga kvalitet kläderna hade och kände hur meningslöst det vore att köpa något som knappt såg bra ut på galgen. Min första tanke var att slopa de billigare kedjorna och se efter i dyrare butiker efter ordentliga kläder. Men inte var det bätre där! Jag hittade, för att dra ett konkret exempel, en stickad tröja från Tiger som kostade omkring 1700 kronor och som min stora förvåning och besvikelse, helt var tillverkad i syntet! Aldrig att jag spenderar så mycket pengar på ett fuskplagg.

 

På senare tid har jag läst mycket om tillsatser i mat. Hur det alltid tillsätts karamellfärg i så kallad "balsamvinäger" (se efter själv!) och hur man kan skriva ut äkta vanilj på glas för att upptäcka att den endast verkar stå för de svarta prickarna och smaken i själva verket kommer från vannilin, helt enkelt för att det skulle bli för dyrt att uteslutande göra glass på den äkta varan. För att bara nämna ett fåtal exempel. Det är skrämmande att upptäcka hur mycket skräp man ätit och hur mycket tillsatser och ämnen som går oupptäckta. Men detta systematiska och utbredda fusk har ju även drabbat klädindustrin och det har jag inte lagt märke till förrän nu.

 

När man tänker efter är det inte konstigt att en syntetstickad tröja inte värmer lika bra som en av ull skulle göra. Men hur ofta tänker man på det? Jag ser aldrig folk kolla efter materialet i kläderna de köper. De kollar bara på priset. Och det är klart man tänker att man fyndar när man ser en snygg tröja till ett överkomligt pris. Jag undrar hur reaktionen skulle bli när det uppkommer att tröjan är helt tillverkad i akryl? Eller om ens är någon som bryr sig? Skulle man istället börja tänka på kvalitet och material, hade det antagligen blivit mycket billigare att handla kläder i längden. Då skulle det kanske åter börja tillverkas kläder i naturliga material, som andas och är sköna att ha på kroppen.Fast så är det nästan ingen som resonerar idag.

 

Oh my gosh.

 

 

Tjugo år senare blir denna mask en populär inredningsdetalj i konstnärskretsar och som inspiration för författare. Masken ligger även till grund för de dockor som används idag för att lära ut hjärt- och lungräddning.

 

Helt plötsligt känns det som om tavlan jag målade fått en helt ny innebörd...

Nu har etiketten äntligen blivit godkänd och ska snart tryckas i ett lokalt tryckeri. Denna honung är som jag tidigare nämnt, helt enastående! Årets skörd har en riktigt stark smak, då bina har varit och hämtat nektar från ljung.

 

 

Superstressad, yr och darrig efter starkt frukostkaffe stod jag i strumplästen och hamrade i kyrkans tegelvägg. Nu har jag äntligen fått upp alla mina oljor! En stor tyngd har lyfts från mina axlar. På lördag så är det vernissage!

 

 

Den röda tavlan, som jag kallar för Blodomlopp, målade jag år 2005. Jag hade faktiskt inte tillräckligt med röd färg när jag målade den och fick en liten klick i en plastmugg av min vän Sophia på gymnasiet.

 

Med drygt två veckor kvar till den årliga vernissagen i Mikaelskyrkan har jag fixat en liten hemsida om min konst.

Kolla in den här:

 

 

 

I vissa mer välbärgade kretsar pågår ständigt ett socialt spel där den yttre fasaden alltid glänser och allt verkar både fantastiskt och underbart. Ett spel som i själva verket är en hänsynslös skryttävling om vem som är mest framgångsrik och vem som har mest pengar. Och har man har problem, så ska de döljas till varje pris. Oavsett om det är små saker som att man vaknat på fel sida och att det regnar ute eller större saker som att det pågår allvarliga problem i familjen och det dricks för mycket rödvin. (Sånt märks i och för sig aldrig i den ytliga konversationen). När någon frågar: Hur är det? Blir alltid svaret detsamma: Jo tack, det är bara bra med mig! Sanningshalten spelar sällan roll, för det är inte det som efterfrågas. Det handlar om konversationen i sig och att skapa en positiv stämning med den man pratar med, men framförallt att knyta an.

 

Gud, jag är trött på de som inte vågar visa sig äkta! Behöver man verkligen arbeta på sig själv hela tiden som om man vore ett varumärke? Ha de rätta kläderna, en snygg bil och ett gigantiskt socialt nätverk? Är det det som är baksidan med att ha goda tillgångar och bo i ett område befolkat av snobbar? Att genom materiella ting visa att man ÄR någon.

Det kan inte vara hållbart att aldrig få visa sig sårbar. Jag tror att när ens personliga nätverk blir för stort, blir det även för ytligt. Inte minst Facebook bidrar till detta. Det är en alldeles förträfflig kanal att visa upp sig själv och bekräfta med bilder på hur bra man "verkligen" har det. Bilder på den goda maten man åt, den trevliga semestern man var på, hur glada och fina ens hundar är och hur fantastiska vänner man har runt omking sig. Alla de 400 vännerna vill säga.

 

Jag tycker det sociala i livet borde bygga på kvalitet och inte kvanitet. Att socialisera med andra människor är ett sätt att lära sig mer om sig själv och utarbeta sina egna värderingar och tankar. Att däremot använda människor till att göra reklam för sig själv som om de vore en interaktiv publik är väldigt konstigt. Är man tillfreds med livet behöver man inte ha behov av att hävda sig själv hela tiden. Vare sig det kommer till yttre faktorer som kläder och prylar, eller mer subtila ting som att kommentara någons inlägg av den anledning att synas överallt. Personal branding. Jag är trött på all falskhet. Vi människor är mer än bara reklam och trots att man lyckats arbeta upp sig här i livet måste man väl få kunna vara mänsklig. Må dåligt någon gång, åka på en skitsemester och äta äcklig mat. Vore det inte roligt för en gångs skull om det sociala spelet innehöll lite självdistans?

Hahaha! Kan inte låta bli att tänka på min och pappas (på häflten allvar, på hälften skoj), dispyt om vilket OS som är bäst. Respektive helt överhypat och dåligt... nog om detta. Ta och kolla in den fruktade, färgglada bollen!

MEET LOADING BALL LARRY!

Såhär spännande ser det ut

under bron vid Drottningtorget!

Brunnsparken, som jag undviker till fots, är riktigt trevlig att se från kanalen... Funderar på om Nordstan är ett nödvändigt ont? Åhléns City verkar vara stans enda återförsäljare av M.A.C...

 

 

Utsökt strömming med hemmagjort potatismos och lingonsylt från Strömmingsluckan! En suverän lunch...

 

Som ni säkert gissat har jag åkt runt i kanalen idag och fotat. Med kamera runt halsen, fotriktiga skor och vattenflaska i handen kände jag mig som en riktig turist! Jag vinkade till och med till folk på broarna.

En bryggkaffe för fucking 30 spänn på da Matteo. Till höger en detaljbild från skeppet "Götheborg".

 

Lejontrappan. Här äter folk glass på dagarna där det ligger exkrementer på nätterna... Tydligen maskeras sånt mycket effektivt med vaniljdoft!

Nu håller jag på med ett spännande uppdrag med att göra etiketter till den ljuvliga honungen från Särö. Det var faktiskt i Vikagårdens Lustgårdar som jag fann den stora kärleken, och ja, jag lärde mig även ett och annat om både blommor och bin. Såhär ser mitt utkast ut:

Kristendomen är en religion. Precis som alla andra religioner.

 

Efter att ha vuxit upp som kristen, blivit både döpt och konfirmerad, gått på kristna skolor och varit aktiv i Svenska Kyrkan har jag nästan blivit blind för omvärlden. Det tog mig flera år att våga ifrågasätta det jag trodde på och nu inser jag hur många kristna kan uppvisa näst intill sektliknande egenskaper.

 

När jag var yngre önskade jag att omvända alla mina vänner. Jag bad nästan varje kväll för att min närmaste tjejkompis skulle bli kristen, precis som jag. Det önskade jag även för min systers skull. Nu inser jag att det är helt absurt. För att dra det till sin spets ville jag rädda mina nära och kära från att deras själar ska försvinna in i ovisshet efter döden. Genom att bli kristen och övertyga mig själv och andra om att Bibeln är en helig skrift, skulle vi få evigt liv i himlen. (Var det nu är nånstans)

 

Allt jag hade i huvudet var döden. Begreppet "här och nu" kändes ju knappast relevant som nyfrälst.

 

En gång hörde jag att alla psykiska problem i världen beror på rädslan döden. Och hur jag än vänder och vrider på det påståendet verkar det faktiskt vara så i de allra flesta fall. För finns det någonting mer skrämmande än att försvinna för evigt? Evigheten är så svindlande och abstrakt att det lätt kan utlösa panikångest. Precis som tanken på att rymden aldrig tar slut.

 

Jag tror numera att religion fungerar som ett slags drog. En bedövning för själslig ångest. Den fungerar dessutom som en livsstil. I en religion finns andra människor som tror och tänker som du och man sugs in i en trygghet. En trygghet som inger en känsla av att man inte är ensam här i världen. Men vi är alla ensamma och vi dör ensamma.

 

Nuförtiden bor jag väldigt nära Rikets Sal, en av de många lokaler där Jehovas vittnen samlas regelbundet. De brukar alltid se så glada ut när de går på sina möten och delar ut broschyrer till förbipasserande. Men bara en så enkel detalj som att hela byggnaden saknar fönster, utöver glaset i entrédörrarna, bekräftar det faktum att Jehovas vittnen är ett ytterst slutet sällskap. Ett exempel på en religion som förblindar de utövande från omvärlden och slukar alla i en gemenskap man inte kan ta sig ur, utan att förlora allt.

 

Det kommer antagligen inte som en nyhet att Jehovas vittnen i mångas ögon framstår som en sekt. Men jag anser även att många kristna församlingar inte är så långt ifrån sekter som man kan tro.

 

När jag mentalt ställer mig utanför den kristna övertygelse jag tidigare levt i, ser jag tecken

på hur aktiva och övertygade kristna beter sig som om Jesus vore en sektledare. En ledare vars ord du inte får tvivla på. Vissa upprepar namnet Jesus som om det vore ett heligt mantra, vilket belönas med god karma för det antal gånger du har det på dina läppar. Jag vet också flera som sagt att: "Jesus är det vackraste namn som finns." Själv kände jag mig dum när jag innerst inne inte tyckt så. Det kändes som om jag hade mycket kvar att jobba på för att övertyga mig själv om att det jag kände inom mig var fel. Lite som när huvudpersonen i George Orwells 1984 till slut smälter in det faktum att två plus två måste bli fem.

 

Bibeln är ett annat exempel som många troende inte vågar ifrågasätta. Nu menar jag kritiskt ifrågasätta, och inte subjektivt diskutera med inställningen: "Finns det några oklarheter beror det antagligen på att versen är symbolisk och måste ha en djupare innebörd som ingen kan förstå." Biblen är inget rättvist historiskt dokument. Det är en samling texter från spridda områden av många olika människor som levde för flera tusen år sedan. Ett potpurri av allt möjligt, som dessutom genomgått x antal censurer och ändringar genom historiens lopp. Jag kan inte längre tro fullt och fast på att det är böckernas bok som bär svaret på världens alla mysterier.

 

Idag hällde jag i tystnad ut all surdegskultur som jag tagit hand om i över ett halvårs tid. Fintrådiga tussar av vitt mögel hade börjat växa på insidan mina glasburkar och lukten som kom ur degarna var kvav och konstig. Jag förstod då att det var över.

 

Surdegsbagaren Sébastien Boudet som sommarpratade i P1, berättade hur han alltid bakar som om han vore nyförälskad. En princip som gäller oavsett om han känner sig arg, ledsen eller upprörd. Bröden skall alltid bakas med villkorslös kärlek. Punkt. Dessvärre klarade jag inte av att ge mina surdegar varken uppmärksamhet eller kärlek när jag själv inte var i form. Under den gångna veckan tog jag därför omedvetet livet av dem.

 

Kanske var det menat så för att jag ska börja om från början, med ett nytt och fräscht mjöl och nya krafter. Med min nya erfarenhet att surdegar dör om jag slutar bry mig, kanske jag i fortsättningen blir snällare mot dem? Kanske rent av snällare mot mig själv?