I vissa mer välbärgade kretsar pågår ständigt ett socialt spel där den yttre fasaden alltid glänser och allt verkar både fantastiskt och underbart. Ett spel som i själva verket är en hänsynslös skryttävling om vem som är mest framgångsrik och vem som har mest pengar. Och har man har problem, så ska de döljas till varje pris. Oavsett om det är små saker som att man vaknat på fel sida och att det regnar ute eller större saker som att det pågår allvarliga problem i familjen och det dricks för mycket rödvin. (Sånt märks i och för sig aldrig i den ytliga konversationen). När någon frågar: Hur är det? Blir alltid svaret detsamma: Jo tack, det är bara bra med mig! Sanningshalten spelar sällan roll, för det är inte det som efterfrågas. Det handlar om konversationen i sig och att skapa en positiv stämning med den man pratar med, men framförallt att knyta an.

 

Gud, jag är trött på de som inte vågar visa sig äkta! Behöver man verkligen arbeta på sig själv hela tiden som om man vore ett varumärke? Ha de rätta kläderna, en snygg bil och ett gigantiskt socialt nätverk? Är det det som är baksidan med att ha goda tillgångar och bo i ett område befolkat av snobbar? Att genom materiella ting visa att man ÄR någon.

Det kan inte vara hållbart att aldrig få visa sig sårbar. Jag tror att när ens personliga nätverk blir för stort, blir det även för ytligt. Inte minst Facebook bidrar till detta. Det är en alldeles förträfflig kanal att visa upp sig själv och bekräfta med bilder på hur bra man "verkligen" har det. Bilder på den goda maten man åt, den trevliga semestern man var på, hur glada och fina ens hundar är och hur fantastiska vänner man har runt omking sig. Alla de 400 vännerna vill säga.

 

Jag tycker det sociala i livet borde bygga på kvalitet och inte kvanitet. Att socialisera med andra människor är ett sätt att lära sig mer om sig själv och utarbeta sina egna värderingar och tankar. Att däremot använda människor till att göra reklam för sig själv som om de vore en interaktiv publik är väldigt konstigt. Är man tillfreds med livet behöver man inte ha behov av att hävda sig själv hela tiden. Vare sig det kommer till yttre faktorer som kläder och prylar, eller mer subtila ting som att kommentara någons inlägg av den anledning att synas överallt. Personal branding. Jag är trött på all falskhet. Vi människor är mer än bara reklam och trots att man lyckats arbeta upp sig här i livet måste man väl få kunna vara mänsklig. Må dåligt någon gång, åka på en skitsemester och äta äcklig mat. Vore det inte roligt för en gångs skull om det sociala spelet innehöll lite självdistans?

Hahaha! Kan inte låta bli att tänka på min och pappas (på häflten allvar, på hälften skoj), dispyt om vilket OS som är bäst. Respektive helt överhypat och dåligt... nog om detta. Ta och kolla in den fruktade, färgglada bollen!

MEET LOADING BALL LARRY!

Såhär spännande ser det ut

under bron vid Drottningtorget!

Brunnsparken, som jag undviker till fots, är riktigt trevlig att se från kanalen... Funderar på om Nordstan är ett nödvändigt ont? Åhléns City verkar vara stans enda återförsäljare av M.A.C...

 

 

Utsökt strömming med hemmagjort potatismos och lingonsylt från Strömmingsluckan! En suverän lunch...

 

Som ni säkert gissat har jag åkt runt i kanalen idag och fotat. Med kamera runt halsen, fotriktiga skor och vattenflaska i handen kände jag mig som en riktig turist! Jag vinkade till och med till folk på broarna.

En bryggkaffe för fucking 30 spänn på da Matteo. Till höger en detaljbild från skeppet "Götheborg".

 

Lejontrappan. Här äter folk glass på dagarna där det ligger exkrementer på nätterna... Tydligen maskeras sånt mycket effektivt med vaniljdoft!

Nu håller jag på med ett spännande uppdrag med att göra etiketter till den ljuvliga honungen från Särö. Det var faktiskt i Vikagårdens Lustgårdar som jag fann den stora kärleken, och ja, jag lärde mig även ett och annat om både blommor och bin. Såhär ser mitt utkast ut:

Min senaste akvarell. Tycker tuppen ser så härligt kaxig och ond ut. Titeln var given!

Jag har målat i flera år och alltid med en strävan att hitta på något unikt och personligt. Det har ofta tagit väldigt lång tid och jag har jobbat med mina tavlor och bilder under månadslånga perioder, ja, till och med år. När jag  tittar på mina förebilder, förundras jag hur dem verkar kunna producera mästerverk efter mästerverk utan att tappa den röda tråden som är unikt för just deras personligheter och stil.