"Jonathan kom tillbaka i helgen. Jag hade lovat att jag skulle bjuda på te. Den här gången gjorde jag en hel kanna, som vi tog upp till vardagsrummet tillsammans med två vita keramikkoppar. Men glasskivan på soffbordet såg så tom ut när vi väl hade kommit upp med tekopparna och jag skämdes över att jag inte tagit mig tid att baka eller köpa någonting mer att bjuda på. Efter en stund bestämde jag mig för att vi skulle gå ner till Shell. Det regnade ute, men det hindrade inte oss. Jonathan ville inte ta sin jacka. Han sa att han gillar regn. I mörkret droppade det stilla ner vattenstänk på oss. Det var mörkt och skönt och tyst. För ovanlighetens skull stod det inga fjortisar och hängde utanför macken när vi kom dit. Platsen var öde och asfalten torr under stationens tak. Inne i servicebutiken stod en ensam tjej och jobbade. Vi gick in och stirrade på alla sorters choklad som fanns att erbjuda. Ingenting såg särskilt frestande ut. Hyllorna var fulla med plastförpackningar i gult och rött. I kontrast till nattens väder kändes det lite sorgligt. Chokladen var dessutom dyr. Jonathan och jag stod på säkert avstånd från hyllan och funderade. Till slut erkände jag att min aptit för något sött hade avtagit och frågade istället vad Jonathan ville ha. Min förfrågan lät generös tyckte jag själv. Men han mumlade att han inte heller ville ha någonting. Vi stod stilla ytterligare en stund och gick sedan ut ur butiken. Tjejen i kassan måste ha undrat vad vi tänkte på. Det blir alltid så många missuppfattningar med Jonathan. Jag kan inte höra vad han säger. Han talar otydligt hela tiden. På vägen hem gick han väldigt långsamt. Jag tror verkligen att han njöt av regnet. Men vad vet jag?"