Idag hällde jag i tystnad ut all surdegskultur som jag tagit hand om i över ett halvårs tid. Fintrådiga tussar av vitt mögel hade börjat växa på insidan mina glasburkar och lukten som kom ur degarna var kvav och konstig. Jag förstod då att det var över.

 

Surdegsbagaren Sébastien Boudet som sommarpratade i P1, berättade hur han alltid bakar som om han vore nyförälskad. En princip som gäller oavsett om han känner sig arg, ledsen eller upprörd. Bröden skall alltid bakas med villkorslös kärlek. Punkt. Dessvärre klarade jag inte av att ge mina surdegar varken uppmärksamhet eller kärlek när jag själv inte var i form. Under den gångna veckan tog jag därför omedvetet livet av dem.

 

Kanske var det menat så för att jag ska börja om från början, med ett nytt och fräscht mjöl och nya krafter. Med min nya erfarenhet att surdegar dör om jag slutar bry mig, kanske jag i fortsättningen blir snällare mot dem? Kanske rent av snällare mot mig själv?