En tro kan inte ha en absolut sanning

Kristendomen är en religion. Precis som alla andra religioner.

 

Efter att ha vuxit upp som kristen, blivit både döpt och konfirmerad, gått på kristna skolor och varit aktiv i Svenska Kyrkan har jag nästan blivit blind för omvärlden. Det tog mig flera år att våga ifrågasätta det jag trodde på och nu inser jag hur många kristna kan uppvisa näst intill sektliknande egenskaper.

 

När jag var yngre önskade jag att omvända alla mina vänner. Jag bad nästan varje kväll för att min närmaste tjejkompis skulle bli kristen, precis som jag. Det önskade jag även för min systers skull. Nu inser jag att det är helt absurt. För att dra det till sin spets ville jag rädda mina nära och kära från att deras själar ska försvinna in i ovisshet efter döden. Genom att bli kristen och övertyga mig själv och andra om att Bibeln är en helig skrift, skulle vi få evigt liv i himlen. (Var det nu är nånstans)

 

Allt jag hade i huvudet var döden. Begreppet "här och nu" kändes ju knappast relevant som nyfrälst.

 

En gång hörde jag att alla psykiska problem i världen beror på rädslan döden. Och hur jag än vänder och vrider på det påståendet verkar det faktiskt vara så i de allra flesta fall. För finns det någonting mer skrämmande än att försvinna för evigt? Evigheten är så svindlande och abstrakt att det lätt kan utlösa panikångest. Precis som tanken på att rymden aldrig tar slut.

 

Jag tror numera att religion fungerar som ett slags drog. En bedövning för själslig ångest. Den fungerar dessutom som en livsstil. I en religion finns andra människor som tror och tänker som du och man sugs in i en trygghet. En trygghet som inger en känsla av att man inte är ensam här i världen. Men vi är alla ensamma och vi dör ensamma.

 

Nuförtiden bor jag väldigt nära Rikets Sal, en av de många lokaler där Jehovas vittnen samlas regelbundet. De brukar alltid se så glada ut när de går på sina möten och delar ut broschyrer till förbipasserande. Men bara en så enkel detalj som att hela byggnaden saknar fönster, utöver glaset i entrédörrarna, bekräftar det faktum att Jehovas vittnen är ett ytterst slutet sällskap. Ett exempel på en religion som förblindar de utövande från omvärlden och slukar alla i en gemenskap man inte kan ta sig ur, utan att förlora allt.

 

Det kommer antagligen inte som en nyhet att Jehovas vittnen i mångas ögon framstår som en sekt. Men jag anser även att många kristna församlingar inte är så långt ifrån sekter som man kan tro.

 

När jag mentalt ställer mig utanför den kristna övertygelse jag tidigare levt i, ser jag tecken

på hur aktiva och övertygade kristna beter sig som om Jesus vore en sektledare. En ledare vars ord du inte får tvivla på. Vissa upprepar namnet Jesus som om det vore ett heligt mantra, vilket belönas med god karma för det antal gånger du har det på dina läppar. Jag vet också flera som sagt att: "Jesus är det vackraste namn som finns." Själv kände jag mig dum när jag innerst inne inte tyckt så. Det kändes som om jag hade mycket kvar att jobba på för att övertyga mig själv om att det jag kände inom mig var fel. Lite som när huvudpersonen i George Orwells 1984 till slut smälter in det faktum att två plus två måste bli fem.

 

Bibeln är ett annat exempel som många troende inte vågar ifrågasätta. Nu menar jag kritiskt ifrågasätta, och inte subjektivt diskutera med inställningen: "Finns det några oklarheter beror det antagligen på att versen är symbolisk och måste ha en djupare innebörd som ingen kan förstå." Biblen är inget rättvist historiskt dokument. Det är en samling texter från spridda områden av många olika människor som levde för flera tusen år sedan. Ett potpurri av allt möjligt, som dessutom genomgått x antal censurer och ändringar genom historiens lopp. Jag kan inte längre tro fullt och fast på att det är böckernas bok som bär svaret på världens alla mysterier.

 

Vad du själv än tror så måste du alltid våga ifrågasätta. En tro är ingen absolut sanning. Då hade det ju inte varit en tro.

Bibeln är den bästa sagan någonsin, och Jesus är (som många övriga mytologiska figurer) den nödvändiga syndaren. Ironiskt är det dock att de dödade Jesus, för att sedan sprida vidare hans lära....

Kristallklara tankar. – Vi verkar ha närmat oss detta från tämligen skilda håll (sökande samma mål?) och det är kusligt hur dina tankar ordagrant stämmer överens med mina. (Och inte blir det bättre av att du åberopar Winston, när jag läste boken – till slut – för bara någon månad sedan.) – Detta är den viktigaste frågan för mig, och jag har förföljt den frenetiskt, tvångsmässigt, oupphörligt, i flera år. (Och mina försummade studier begråter sitt utstötta tillstånd.)

Men! Om Gud finns så är jag osäker på vad han har att göra med vad som dröms upp i vår filosofi. Vem kan känna Guds sinne och vem kan vara hans ombud?

Tackar allra ödmjukast för fina och intressanta kommentarer! Väldigt bra fråga huruvida någon kan känna Guds sinne. Antagligen finns det ett universum av oupptäckta mysterier gällande Gud kvar. Kanske är en bra början att försöka definiera Gud och vad han, hon, det är?

Jag förstår inte varför det finns någonting, snarare än ingenting. Framförallt förstår jag inte hur. Var någonstans är universum? Jag var omkring tio år gammal när jag började undra vad som finns utanför universum – och med detta syftar jag än så länge bara på rummet. Många jag har pratat med uttrycker samma undran. Vi verkar inte vara mentalt utrustade för idén av ett oändligt rum (för att inte tala om den fruktan och bävan denna idé kan framkalla). Hur kan någonting finnas? Visst, frågan ställs från ett existerande universum – i ett icke-existerande universum skulle den inte kunna ställas – men ändå! Kan vårt universum observeras utifrån? Är det rimligt att prata om tid och rum där? Jag kan inte ens begripa dessa frågor, än mindre deras eventuella svar. (Mitt kognitiva haveri verkar inträffa när jag riktar min logik och intuition mot universums fundamentala natur; troligtvis är dessa verktyg för ringa för uppgiften.) — Om Gud finns, befinner han sig då i samma situation som jag när han blickar ut i ett bäcksvart kosmos och begrundar sin egen undergång? Är inte han lika ensam som vi, om inte mer? Och om man åberopar Gud som en lösning på ontologiska eller metafysiska problem, har man då inte bara förskjutit problemen ett steg? (Jag förväntar mig svar på allt detta! Hah!) — För mig är det dock medvetandet – eller snarare den subjektiva upplevelsen av medvetande (qualia) – som verkar åkalla Gud, eller åtminstone någonting övernaturligt. Jag ser inte hur den subjektiva upplevelsen av medvetande skulle kunna rymmas i en strängt naturlig värld; ingenting hos en hjärna indikerar att det finns någon där inne. Qualia verkar i min mening utspela sig på en scen som inte ryms i naturen, och som därför tvingas vara övernaturlig. Det var en gång en man som, när han blev tillfrågad om han trodde på fri vilja, svarade: »Jag har inget val». På samma sätt kan jag inte förneka att varje uns av mitt väsen skriker att det finns en själ i grunden av mitt jag. Det finns vissa som menar att Gud saknar själ. Skulle vi då besitta någonting han saknar? — Jag märker att jag verkar vilja nå Gud på kognitiv väg, men jag är ganska säker på att det någonstans krävs ett språng; måtte jag välja rätt.