Ibland är det svårt att avgöra om det är ögonen eller vädret det är fel på. Allt är bara suddigt och mörkt. Insåg till slut att var dimma i natt när jag stod ute och letade efter mina nycklar. Trots denna insikt överväger jag att köpa ögondroppar från U.S.A för att sluta tveka på om det är mina ögon. Några droppar som drar ihop blodkärlen så att ögonvitorna blir onaturligt klara och återfuktade. Perfekt för att dölja att man totalt tappat greppet om tillvaron.

När det är som mest att göra går allt i ultrarapid. Jag fungerar inte som jag ska. Internet laggar. Musiken släpar sig fram. Händerna är tunga mot tangenterna och mörkret från fönstret sprider sig genom hela rummet. Det skrämmer mig lite hur jag lyckas tro att min väckarklocka är en del av det jag drömmer och inte vakna av den. Ljuden blir bara ytterligare ett surrealistiskt element i de bisarra äventyren jag är med om varje morgon. Och där ligger jag, halvt medvetande, halvt vaken och undrar vad det var som lät?

Sömn är något jag underskattat de senaste... dagarna, veckorna? Kanske rentav åren?

När man har så otroligt många uppgifter samtidigt är det kanske ändå ingen idé att stanna uppe och tro att man ska lyckas åstadkomma någonting. Det är med stor sannolikhet bättre att bara släppa taget, ligga ner och ladda sig full med ny energi för att effektivt avsluta sina uppgifter dagen därpå. Likväl är det väldigt svårt att våga göra det. Tiden tickar hela tiden. Slösa sju, åtta timmar sovande i sin säng? Nej, det går inte. Men även om jag knappt vill erkänna det själv är det nog det ända man bör göra när ingenting fungerar. Gå och lägga sig... och INTE lyssna på Izmir med Justice och Metro om och om igen. Hur bra den låten än är och hur väl den passar en ung fröken när småtimmarna tar sin början. Bonne nuit!